Alla elever ska få skriftliga omdömen från årskurs ett. Skolverket har granskat hur de ser ut. Det varierar väldeliga, vilket inte är konstigt eftersom de infördes höstterminen 2008 och utformas skola för skola.
Skolverket har hittat brister, den främsta gäller att texterna handlar för mycket om elevens personliga egenskaper och för lite om vad han kan. Målformuleringarna om kunskapsutvecklingen är ofta kortfattade och oprecisa, det kan handla om att eleven ska anta utmaningar och fortsätta jobba på lika bra som nu.
När det kommer mål för elevens sociala utveckling – som 60 procent av skolorna bestämt sig för att bedöma – är lärarna mer konkreta. Då ska en elev inte knuffas när han väntar på andra och ganska många snacka mindre. Och så ska man vara sams och kontrollera humöret på rasterna.
Visst är arbetsro viktigt, liksom det sociala samspelet. Men det kommer ändå upp i vardagskontakt och under utvecklingssamtal. Gång på gång, och i så hög omfattning att ämnet kunskapsutveckling försvinner för att såväl föräldrar som lärare är upptagna av relationerna.
Vad föräldrar och lärare tenderar att glömma är att barns sociala roller och positioner förändras med åren utan att de vuxna lägger upp åtgärdsprogram. Däremot är det oerhört svårt att komma i kapp för det barn som lämnar lågstadiet utan sinne för storheter i matte och utan att förstå vad han läser.
Därför måste kunskaperna stå i centrum och lärarna låta de skriftliga omdömena blott och bart handla om vad eleven kan nu i förhållande till målen och hur eleven ska komma vidare. Och de ska inte bara handla om vad eleverna och föräldrarna ska göra, vilket är en tung del i många av de individuella utvecklingsplaner Skolverket läst, utan även om vad lärarna ska göra.
I de lägre stadierna är det lärarna som är huvudansvariga för att eleverna lär sig allt de någonsin kan. Den bördan kan man inte lägga på sjuåringen, eller ens tolvåringen. Och föräldrarna är just föräldrar, inte lärare.