Sedan höstterminen 2008 ska grundskolorna ge skriftliga omdömen om elevernas kunskapsutveckling i varje ämne. Men av de 539 skolor Skolinspektionen granskat gav två tredjedelar bristfälliga omdömen, eller inga alls.
Inspektionsdirektör Marie-Hélène Ahnborg noterar att på många håll där omdömen ändå ges handlar de inte om elevens kunskapsnivå i förhållande till målen, utan om barnets humör eller personliga egenskaper.
Märkligt. Skillnaden mellan skriftligt och muntligt omdöme borde inte vara stor och redan tidigare stadgades att utvecklingssamtalen skulle handla om elevernas kunskapsutveckling. Informationen ”bör” grundas i en utvärdering av resultat i förhållande till målen hette det då, nu står det ”ska”.
Dessutom har utvecklingssamtalen debatterats livligt. 2005 visade doktoranden Johan Hofvendahl att samtalen till stor del handlar om elevens uppträdande och relationer och i ringa mån om kunskaper. När det gällde omdömen från andra än klassläraren gick det ofta inte att gissa vilket ämne det rörde eftersom utsagorna var av arten pigg, positiv, bra attityd.
Gunilla Granaths avhandling 2008 blev lika omskriven. Hon konstaterade också att samtalen minst av allt handlade om kunskap. De handlade oftare, och integritetskränkande, om elevens karaktär. Och vad man än pratade om var många lärare så eufemistiska att elever och föräldrar missade kritiken.
Den nya förordningen, som följde av debatten, borde givit resultat. Att det inte blivit så ska inte bara skyllas på lärarna, föräldrarna har sin del. I falsk förvissning om att skolan håller koll på kunskapsutvecklingen ägnar föräldrarna sina frågor åt det sociala, varpå lärarna koncentrerar sig ännu mer på personligheten.
Nu är det dags att alla koncentrerar sig på det viktigaste för varje elev – att hon lär sig så mycket hon någonsin kan. Relationer mellan barn förändras med åren, men goda kunskaper ger en stabil bas för framtiden.