Det är en stark och självutlämnande bok som Svenskt Näringslivs tidigare vd Ebba Lindsö skrivit. I ”Livet, makten och konsten att våga vara sig själv” (Albert Bonniers förlag) berättar Lindsö öppet om sina privata och offentliga misslyckanden, rädslan efter mordet på Anna Lindh och utsattheten under den korta chefstiden på Svenskt Näringsliv.
Ebba Lindsö beskriver en värld av ensamhet och stress, hur hon som ledare för landets arbetsgivare mellan 2003 och 2004 aldrig fann tid att sätta sig ner och tänka eller samtala med kloka personer. Hur hon ständigt kände sig ifrågasatt och motarbetad av personer i den egna organisationen.
Den bild som Lindsö tecknar är också bilden av en manlig värld, i vilken hon som kvinna snabbt klassades som ”fel man på fel plats”. En miljö där hon fick råd och kommentarer om utseende, röstläge och klädsel på ett sätt som en man aldrig skulle fått.
Till slut nåddes en punkt där hennes inre självförtroende förvandlades till synbar osäkerhet, vilket gav kritikerna mer vatten på sin kvarn.
Det finns ingen anledning att ifrågasätta beskrivningen av utsatthet. Det blåste säkert kallt i toppen på Svenskt Näringsliv, men det gör i de flesta företag och organisationer, särskilt i de med tungt inflytande i samhället. Ebba Lindsös beskrivningar är därför mer allmängiltiga än vad hon ger sker av. Skildringen av makten är inte uppseendeväckande, snarare stereotyp med en dragning åt det oskuldsfulla. Kritiken mot personerna i och omkring Svenskt Näringsliv är hård men egentligen inte så drabbande, eftersom den bygger på en orealistisk maktsyn.
Om Mona Sahlin skulle skriva en öppenhjärtig bok om sina första år som Socialdemokraternas ledare, skulle den ha ett antal gemensamma drag med Lindsös. Skillnaden skulle möjligtvis vara att Sahlin under årens lopp hunnit utveckla en stor erfarenhet och stryktålighet, som gör att hon bättre kan hantera motgångarna.
Det finns de som kommer att ta Ebba Lindsös upplevelser till intäkt för att näringslivets män motarbetar kvinnor. Men vad Lindsös misslyckande framför allt grundade sig i var inte bristande jämställdhet utan svag förståelse för den verksamhet hon var satt att leda. Glappet mellan hennes egna värderingar och Svenskt Näringslivs var för stort.
Hon kom till en organisation som i åratal pläderat för svenskt medlemskap i EU och EMU – själv var hon skeptisk till den gemensamma valutan.
Hon kom till en organisation som i decennier arbetat för att förskjuta den svenska debatten i marknadsliberal riktning – själv ansåg hon att näringslivet borde skruva ned sin retorik och betona mjuka värden.
Hon kom till en organisation där många medarbetare var skolade i ett frihetligt och kapitalistiskt tänkande – själv var hon en pragmatiker, ointresserad av ideologiska strider.
Varken de som utsåg Ebba Lindsö eller hon själv tycks ha förstått Svenskt Näringslivs historia och idémässiga förankring. Att Lindsö snabbt fick många fiender var naturligt, eftersom hon från dag ett deklarerade att hon inte kände närhet till organisationens själ och hjärta. Hon ville genomföra ett systemskifte som förutsatte att en stor del av medarbetarna byttes ut. Det hade varit enklare om hon i stället blivit partisekreterare i Kristdemokraterna, vars värderingar hon delade.
Ett annat problem var Ebba Lindsös analys av näringslivets opinionsbildning. Den byggde på den felaktiga föreställningen att Svenskt Näringsliv och dess föregångare Saf hade agiterat för döva öron och att få brydde sig om arbetsgivarnas krav på avregleringar, flexibilitet och lägre skatter. Inget kunde vara mer felaktigt.
Sanningen är att det svenska näringslivet, ända sedan den stora manifestationen mot löntagarfonderna i oktober 1983, steg för steg erövrat problemformuleringsprivilegiet och förskjutit debatten högerut. Alla de liberaliseringar och förbättringar av skattesystemet som genomförts sedan mitten av 1980-talet är ett kvitto på det.
Förändringarna har inte åstadkommits genom en anpassning till LO:s eller Socialdemokraternas retorik, utan tack vare ett uthålligt idémässigt arbete och med tydliga inlägg i debatten. Tankesmedjan Timbro och personer som Curt Nicolin och Sture Eskilsson symboliserar strategin, som präglats av övertygelse och oräddhet. Kulturförändringen var total jämfört med den samförståndsanda och försiktighet som kännetecknade arbetsgivarna inom Saf fram till 1970-talet.
Sant är att arbetsgivarna skapade sig många fiender, inte minst inom den svenska vänstern. Men vad de också lyckades med var att ge alla de borgerliga partierna ett större ideologiskt svängrum och självförtroende, vilket också påverkade Socialdemokraterna.
Ebba Lindsö har skäl att känna sig sviken av dem som gav henne felaktiga förväntningar på vad jobbet innebar. Hon gör rätt som riktar sin vrede mot hur skandalöst den tidigare vd:n Göran Tunhammar kom undan i AMF-härvan. Hon kan med fog hävda att många inom arbetsgivarsfären försökte fälla henne – och lyckades.
Men för alla som hoppas på ett Sverige med fler framgångsrika entreprenörer och företagare är det en lättnad att hennes sejour på Svenskt Näringsliv blev kort.