Det haglar förslag om förbättringar inom äldrevården. Det vore bra om vi först kunde enas om vad vi kan och bör förvänta oss. Och vad som åligger anhöriga, vänner och medmänniskor.
Alla tycks eniga i sin upprördhet över den senaste tidens skandaler inom äldreomsorgen. Oenigheten är desto större kring vad lösningen är. Delvis för att få brytt sig om att definiera problemet.
Två av dessa är miljöpartisterna Gustav Fridolin och Agneta Luttropp, språkrör respektive ledamot av riksdagens socialutskott. På DN Debatt (23/11) skriver de att partiet i dag, torsdag, ämnar väcka ett initiativ i utskottet om lagstiftad minimibemanning inom demensvården. I detta ligger mer rök än eld eftersom Miljöpartiet inte brytt sig om att undersöka om de har några andra partier (läs: S, V och SD) med sig. Det kan betyda att av det tänkta utskottsinitiativet bidde bara ett miljöpartistiskt yttrande att föra till protokollet. Och det vore i så fall bra eftersom förslaget ser ut att sakna ett par tankeled.
För det första, om man nu ska ha någon typ av minimibemanning, på vilken nivå ska den ligga? När artikelförfattarna beskriver problemet låter det inledningsvis så här: ”Många äldre som vårdas i omsorgen får sällan komma ut på en promenad, ha ett längre samtal med en annan vuxen människa eller vara med och laga sin mat.”
Det är onekligen att lägga ribban på en helt annan nivå än den senaste tidens rapportering om amputationer efter obehandlade och infekterade trycksår, om människor som dag efter dag legat upp till midjan i sin egen avföring eller som helt enkelt vanvårdats till döds. Den som i detta läge vill lagstifta för att ge senila rätt att baka lussekatter har inte förstått problemet. Alternativt förmår inte skilja huvudsak från bisak.
Om det är något det kryllar av inom äldreomsorgen så är det vuxna. Varför gör MP, liksom många andra i debatten, ”längre samtal med en annan vuxen” synonymt med att tala med en anställd? Hur tänker man när man förutsätter att äldre inte på ett givande sätt kan tala med varandra? Man blir inte dum i huvudet eller en dålig samtalspartner bara för att man blir gammal och kroppsligt skör.
Och om man nu vårdas så att det inte finns någon annan boende/patient som man kan eller vill prata med – finns det då ingen annan? Är det omöjligt att tänka sig att barnen faktiskt sätter sig ned och tar ett snack med sin mamma? Eller kanske till och med rullar ut henne på en promenad en vacker vårdag?
Nu finns säkert någon som invänder att alla gamlingar inte har barn eller vänner, eller att de inte bor i samma stad och därför inte kan ses mer än sporadiskt. Sant. Men av debatten att döma får man lätt intrycket att inga äldre har några anhöriga. Eller hyfsat friska bekanta.
Barnen till de gamla som institutionsvårdas torde i allmänhet vara födda på 40- eller 50-talet någonting. Det i sin tur borde betyda att de med god marginal har de barnavårdande åren bakom sig. Barnen har flyttat hemifrån och föräldrarna in på hemmet. De befinner sig i arbetslivets slutskede, några har redan checkat ut.
Det innebär sammantaget en tidpunkt i livet där förpliktelserna är få och där det borde finnas utrymme för äldre familjemedlemmar. Om det finns något känslomässigt engagemang vill säga.
I debatten har sagts att äldrevård inte är som vilken marknad som helst. Att många av de omsorgsbehövande inte har samma möjlighet att drämma näven i bordet och gå till någon annan när servicenivån brister. Det är sant. Men här vill jag återigen komma tillbaka till de anhöriga. Det finns föreningar för allting. Knappt hinner man höra talas om nya sjukdomar förrän det bildas en patientförening. På dagis ordnas möten med föräldrar för att informera om vikarier, tillsatta tjänster, bemanning, uteaktiviteter, maten, pedagogik – ja kort sagt allt som föräldrar har, eller till och med inte har, att göra med.
Barn inom omsorgen har en helt annan status än äldre inom omsorgen. Det finns ingen förskola, privat eller offentlig, som skulle komma på tanken att använda sensorer i barnens blöjor för att slippa byta förrän de rämnar. Det kan bero på att barn har en högre status än äldre i vårt samhälle. Men kanske också på att ingen politiker eller privat entreprenör vill ha ett 50-tal rasande föräldrar efter sig.
Varför finns sällan anhörigföreningar vid äldreboenden? Systematiserad vanvård bekämpas bäst kollektivt. Man når sannolikt inget som enskild med att strida mot en sensor i mammas blöja. Men det torde vara svårt för en privat eller offentlig vårdgivare att inte lyssna på företrädare för hundratals boende. Att hota en jättevårdgivare som Carema med att ta hem en anhörig är att skramla med växelpengar. Men om hundratals vårdtagare – själva eller genom en anhörigförening – formulerar samma hot måste vårdgivaren eller den upphandlande kommunen agera.