Den pågående processen mot Josef Fritzl har redan utnämnts till ”århundradets rättegång”. Det är en samtidigt avskyvärd, ofattbar och oemotståndlig berättelse om den i dag 73-årige familjefadern som låser in sin dotter i källaren, håller henne fången i 24 år, våldtar och gör henne gravid med sju barn, som han därmed blir både far och morfar till.

I vårt moderna samhälle, dominerat av teknik, vetenskap och medier, är det närmast underförstått att allt har en förklaring – helst en enkel sådan som snabbt kan visa på ”problemets” lösning. Men som psykologiprofessor Martin Grann skrev på SvD:s Brännpunkt när fallet Fritzl uppdagades, trotsar detta alla försök att passas in i en psykologisk förklaringsmodell. Händelsen är unik. Att Fritzl har konstaterats lida av en allvarlig personlighetsstörning räcker så att säga inte till för att vi ska kunna förstå det inträffade.

De mer spekulativt sinnade har i stället velat hitta en förklaring i det österrikiska samhället. Fallet Natascha Kampusch, som hölls fången i åtta år av sin kidnappare Wolfgang Priklopil, samt fallet Fritzl har i kombination med landets bruna förflutna och rykte om småborgerlig inskränkthet fått bilda underlag för teorin att österrikarna lite till mans är lagda åt det Priklopil-Fritzlska hållet – eller i varje fall ser genom fingrarna med grannar som är det.

Det Österrikiska samhället må vara både bigott och konservativt. Och ett samhälles värderingar kan möjligen inverka på förekomsten av sexuella övergrepp. Men spekulationer kring den österrikiska ”folksjälen” duger lika lite som förövarens barndomsupplevelser som förklaring till dessa abnorma grymheter. Mindre uppmärksammade fall av mångårig incest och sadism har inträffat i en rad länder, och österrikarna är lika chockade som resten av världen över det som utspelat sig i familjen Fritzl källare i Amstetten.

 Återstår då bara att tala om ren ondska? I ett sekulärt samhälle har begreppen ondska och godhet knappast någon innebörd. De blir mest etiketter att ta till i brist på bättre alternativ, och möjligen ett bekvämt sätt att slippa se den mänskliga naturens mörka sidor.

Just det svårförklarliga eller oförklarliga fascinerar dock oss människor, inte minst när det kan kläs i ondskans gestalt. Få tror i dag på Djävulen. Men skräck- och kriminalgenren frodas i både böcker och på filmduken. Pressen är inget undantag. Mordet på tioåriga Engla Höglund samt den tyska kvinnan som mördade två barn i Arboga har, liksom grymheterna i Österrike, fyllt spaltmeter efter spaltmeter. Gränsen mellan fiktion och verklighet suddas ut och mänskliga tragedier förvandlas omärkligt till något slags pervers underhållning där läsare och journalister gemensamt frossar i varje detalj.

Den monstruöse Josef Fritzl och ”källarbarnen” som varken fick se dagsljus eller komma ut i friska luften blir alltför enkelt till sådan skräckdramatik. Visst går det att tala om en cynism hos den samlade världspressen som just nu flockas utanför rättegångslokalerna i Amstetten. Den österrikiske regissören Hubsi Kramar bjöd för några veckor sedan in journalistkåren till en pjäs om fallet Fritzl där han och ett antal skådespelare, som själva utsatts för övergrepp, häcklade publiken för dess hyckleri och falska medlidande med offren.

Men att skylla på medierna är samtidigt att göra det enkelt för sig. Mord, våld och fasansfulla övergrepp säljer uppenbarligen av en anledning. Är det kanske så att vår ovilja att förstå ”ondskan” beror på att vi fascineras av den? Att vi behöver den – likväl som vi fortfarande verkar behöva hjältar och fagra prinsessor – för att orientera oss i en värld som annars skulle kännas torftig och meningslös?

Är det måhända Romantikens återkomst vi just nu bevittnar, eller rent av ett slags medeltidens sentida revansch på upplysningsprojektet? Det är i så fall en nedslående tes. Deckarvågen, mordhysterin i pressen och inte minst uppståndelsen kring ”århundradets rättegång” och ondskan i Josef Fritzl källare gör dock att slutsatsen ligger farligt nära till hands.