Signerat – Johannes Åman.
”Ett samhälle med ett stigande överskott på information kommer att präglas av ett stigande underskott på uppmärksamhet”, skriver statsvetaren Olof Petersson i sin nyutkomna bok ”Opinionsbildning” (SNS).
Boken är en översikt över vad forskningen säger om opinionsbildning och dess roll i en demokrati. Formuleringen om bristen på uppmärksamhet finns i ett avsnitt om norrmannen Gudmund Hernes analys av journalisters sätt att arbeta: För att vinna och behålla den åtråvärda uppmärksamheten spetsar de till, förenklar, polariserar, intensifierar och konkretiserar.
Man kan invända att dessa metoder varken är nya eller unika för journalister. Muntliga berättare har i alla tider använt sådana knep för att fånga sin publik. Men även om behovet att få andras uppmärksamhet inte är nytt har konkurrensen skärpts. Så frågan är: Hur gör folk för att hitta det värdefulla i allt bruset?
Olof Peterssons bok ger flera möjliga infallsvinklar. Själv betonar han att medborgarna i dag är mer välutbildade än tidigare och inte alls så lättmanipulerade som många teorier om propaganda, pr och opinionsbildning har gett intryck av.
Jag tror han har rätt. Framför allt utgör medborgarna ingen homogen massa. Vi har alla olika intressen och skilda strategier för att orientera oss i floden av intryck och fakta som sköljer över oss.
Eftersom människan är en social varelse är en av de vanligaste strategierna att lyssna på vänner, arbetskamrater, släktingar och andra vars omdöme vi litar på.
Internetvisionärer som hävdar att vi går in i det interaktiva samhället där enkelriktad kommunikation ersätts av dubbelriktad och att alla nu blir både sändare och mottagare underskattar kontinuiteten. Människor har aldrig bara varit passiva mottagare – och de fortsätter i den digitala tidsåldern att ha minst lika stort behov av andras hjälp för att tolka och orientera sig i sin omvärld.