Barnombudsmannen får inte gripa in i enskilda ärenden som rör barn. BO utövar inte tillsyn över andra myndigheter. Barnombudsmannen är en opinionsmyndighet med uppdrag att föra barnens kollektiva talan gentemot vuxna.
För att ha något att prata om gör Barnombudsmannen enkäter med elever i årskurs fem och åtta. BO ställer frågorna, 750 individer svarar. Därefter bildar BO opinion, som i går på DN Debatt där Fredrik Malmberg (BO sedan i november) förfärades över hur vuxna behandlar barn på bussen, bibblan och fritidsgården.
”Barnen i vår undersökning har skrämmande låg tilltro till att vuxna kommer att bemöta dem respektfullt utanför hemmets och skolans väggar”, skriver Malmberg. Han hänvisar till att bara var sjunde unge känner sig respekterad när den åker med kollektivtrafiken, på bibioteket är andelen en av fyra. Inte ens i idrottsföreningarna är mer än sex av tio nöjda.
Barnombudsmannen vet inte varför eleverna givit underbetygen, det ska BO nu ta reda på.
Jag börjar genast gissa – att det kan ha att göra med att barn och ungdomar inte är vana vid tillsägelser från främmande människor, men att vi fortfarande är några gnällkäringar och gubbar som säger åt ungarna att resa sig för äldre på bussen, att ta ner fötterna från tågsätet och att inte springa och gapa på bibblan där andra behöver läsro. Att det finns idrottsledare som förklarar att kidsen faktiskt måste göra övningarna om det ska vara någon mening med aktiviteten.
Barnen vet att mamma och pappa gillar dem ändå, även om de ryter till ibland. Samma sak med lärarna som ungarna också har en nära relation till. Därför hamnar de högt på respektlistan. Men när främlingar säger ifrån blir det pinsamt – och den som gjort någon generad har inte visat respekt.
Om detta är bakgrunden är siffrorna inte skrämmande utan en god nyhet, att det finns utomstående vuxna som törs lägga sig i. Detta hinner jag tänka innan BO lagt upp själva rapporten på sin hemsida. Alla teorier slås om kull. Frågan har nämligen en helt annan formulering:
”Var finns det vuxna som respekterar dig och tar dig på allvar när du har något viktigt att säga?” undrar BO. Ställ samma fråga till valfri vuxen och mycket få skulle svara på bussen och bibblan, eller i mataffären för den delen. Vuxna skulle precis som barnen säga hemma och på jobbet, som är skolan för barnens del.
Som man frågar får man svar. Sen gäller det bara att förstå vad man frågat om.
BO har ställt mindre krångliga frågor också. Ungarna har fått kryssa i alternativ som fyller på inledningen ”Varje barn och ung person har rätt . . .”. Enigheten är bedövande om att barn har rätt att få hjälp när de är sjuka, att de ska slippa bli slagna, att de ska känna sig trygga, ha tid att vila och att de har rätt att lära sig viktiga saker i skolan.
Det är bara tre påståenden ungarna avvisar, och det mycket bestämt. Bara
22 procent håller med helt och hållet om att barn har rätt att vara med och bestämma om vad man ska lära sig i skolan. En av tio anser att barn har rätt att bestämma själv om man ska ha läxor eller inte eller hur länge man ska vara ute på kvällen.
Av svaren skulle man kunna tro att BO skulle be regeringen ändra i läroplanen och dra ner mängden skrivningar om rätt till inflytande över undervisningen. Det gäller ju att föra barnens talan. Men icke. Tvärtom skriver BO så här:
”Barnombudsmannen anser att det är viktigt att de vuxna aktivt verkar för att involvera eleverna i arbetet med att utforma vad man ska lära sig i skolan.” Och det till råga på med hänvisning till enkäten.
Socialminister Göran Hägglund tog emot BO:s årsrapport i går. Han bör läsa och ta sig en funderare på om myndigheten alls behövs. Att bilda opinion är ju faktiskt politikernas kärnuppgift och inte en tjänstemannasak.
Hägglund skulle ju kunna lansera sig som politikens Barnombudsman i valrörelsen 2010. Att vinna valet på petitessfrågor inom fastighetsskattereglerna går inte.