Han var vänlig och bildad och i sin ungdom glödande antinazist. Han var socialdemokratisk riksdagsman och kallades ibland för den svenska enhetsskolans fader. Men Stellan Arvidsson kommer att gå till historien som Östtysklands försvarare.
Han var nämligen mångårig ordförande för Vänskapsförbundet Sverige-DDR och Stellan Arvidssons livskamrat Britta Stenholm var förbundets sekreterare. I en inträngande studie av relationerna mellan Sverige och DDR beskriver professor Birgitta Almgren i boken ”Inte bara Stasi...” (Carlssons) hur envist paret försökte sprida vad de ansåg vara sanningen om Östtyskland. De trodde att DDR var ett rättvist, kulturellt utvecklat socialistiskt land vars blotta existens hindrade fascismens utbredning i världen. När Berlinmuren föll blev de förtvivlade.
I efterhand framstår deras engagemang för DDR som udda och ganska sorgligt. Den känslan är möjligen ett slags sentimentalitet som bara den som vet hur historien slutade kan kosta på sig. Men det kan inte ha varit en helt lycklig historia, ens privat. Britta Stenholms son Olle, journalisten, delade till exempel inte alls sin mammas förtjusning i DDR.
Att Stellan Arvidsson fick vara kvar som medlem i det socialdemokratiska partiet är också svårt att förstå. Socialdemokratins anti-kommunism och lojalitet med Västtyskland och Willy Brandt var grundmurad. Men Stellan Arvidsson betraktades tydligen som en snäll kuf, vilket säger något om partiets bristande insikt om förtryckets utbredning bakom kulisserna i DDR.
Birgitta Almgren har alltså skrivit en intressant och nödvändig bok. Hon studerar förvisso en ganska begränsad del av kontakterna mellan Sverige och DDR. Det handlar om litteraturvetenskap, utbildningspolitik och kultur – inte om vapen, stål och teknik.
Men det är lärorikt att läsa om hur DDR:s utsända lyckades nästla sig in på svenska litteraturvetenskapliga institutioner och hur villigt Skolöverstyrelsen lät sig engageras i samarbete kring fortbildning, kurser och konferenser.
Boken bygger på studier av dokument i de öppna Stasiarkiven. Med hjälp av dem har Almgren också lyckats ställa samman en ofullständig lista på de så kallade Informella Medarbetare, IM, som DDR använde sig av och som verkade i Sverige.
Men till den svenska delen av dessa arkiv har hon inte fått tillträde. Säpo avslog hennes begäran att få studera listan på ungefär 50 svenska IM som finns i säkerhetspolisens arkiv. Beslutet prövades och fastställdes av både kammarrätten ocn Regeringsrätten.
Med hjälp av tidigare kunskap och de tyska arkiven har Birgitta Almgren ändå lyckats göra en rekonstruktion. Där framgår till exempel att DDR under många år hade en informell medarbetare som rapporterade om ”situationen på Sveriges Radio och TV, Statens Invandrarverk m m”.
Vad hände egentligen i Sverige under kommunismens fyrtio år i Europa? Det är en berättigad fråga. Men svenska myndigheter väljer som vanligt att stänga dörren till sådant som kan rucka på den belåtna svenska självuppfattningen.
Stasis arkiv och Säpos är visserligen inte samma sak. I DDR var det staten som förtryckte och förföljde sina medborgare och det fanns ett tydligt medborgerligt intresse i kravet att öppna arkiven. I Sverige är det statens säkerhetspolis som har tillgång till uppgifter om enskilda medborgare som har betett sig förkastligt. Men om de har begått brott är det preskriberat sedan länge. Det är en viktig skillnad.
Men det minsta man kan begära är att Säpos arkiv öppnas för forskning. Birgitta Almgren bör bli särskilt inbjuden att först av alla få ta del av dem.
Dessutom borde någon av alla dessa Informella Medarbetare träda fram och berätta varför de rapporterade till DDR.
Det är visserligen märkligt att Stellan Arvidsson och Britta Stenholm inte insåg hur fel de hade. Men de hymlade åtminstone aldrig med sina åsikter. De som i hemlighet verkade för DDR i Sverige har betydligt mer att förklara.