Elisabeth Åsbrinks bok ”Och i Wienerwald står träden kvar” (Natur & Kultur) är berättelsen om Otto Ullman, en 13-årig judisk pojke från Österrike som strax före kriget hittade en fristad i Sverige.
Kanske hade Ottos historia förblivit okänd om han inte hamnat som dräng på den småländska gården Elmtaryd i Agunnaryd. Där bodde en 16-åring som så småningom skulle bli en av världens rikaste män: Ingvar Kamprad.
Kamprad hade starka nazistiska sympatier. Han drogs först till den hårdföre nazisten Sven Olov Lindholms rörelse, men så småningom hamnade han hos en av Lindholms konkurrenter om de svenska högerextremisterna, fascisten Per Engdahl.
Ändå blev nazisten Ingvar och juden Otto bästa vänner.
Ingvar Kamprads nazistiska förflutna är ingen nyhet. Men i sin bok för Elisabeth Åsbrink fram uppgifter som Kamprad tidigare talat tyst om. Han var medlem nummer 4014 i nazistpartiet SSS (Svensk Socialistisk Samling, som tidigare hetat Nationalsocialistiska arbetarepartiet), han värvade nya medlemmar och han övervakades av Säkerhetspolisen på grund av sina nazistsympatier.
Ingvar Kamprad har bett om ursäkt för sin nazitid, kallat den sitt livs största misstag och skyllt på ungdomligt oförstånd. Men så sent som 1950, då Kamprad var i 25-årsåldern, bjöd han Per Engdahl på sitt bröllop, där Engdahl höll tal.
I ett brev till Engdahl före bröllopet – och fem år efter krigets slut när nazismens förbrytelser stod i öppen dag – skriver Kamprad: ”Dessutom vill jag att du ska veta att jag är stolt över att få tillhöra den nysvenska kretsen.”
Citatet finns i Åsbrinks bok, och så sent som i fjol intervjuade hon Ingvar Kamprad för boken. Då sade han så här om sin gamle bröllopstalare: ”(Engdahl) var absolut ingen judehatare heller. Ska man beskriva honom, så var han mer fascist.”
Förutom att det är ett ganska udda försök till karaktärsräddning ter sig påståendet absurt, inte minst när man ser hur Engdahls tidning Vägen framåt under kriget hetsade mot judar.
Ingvar Kamprad är en åldrad man. Han har bett om ursäkt. Man måste kunna förlåta och gå vidare.
Men vill man ha full förlåtelse måste man berätta allt och visa förmåga till omprövning. Har Kamprad gjort det? Precis som en brottsling som under förhör bara erkänner det han kan överbevisas om har Kamprad berättat sin historia bit för bit och enbart bemött just de anklagelser som lyfts fram för stunden.
För en företagare är detta beteende skolexempel på usel krishantering. För en människa vittnar det om bristande moral.
Kamprads agerande blir än märkligare när man tänker på att han sätter hela Ikeas rykte på spel. Företaget har 123 000 medarbetare i 25 länder, däribland Israel, och man kan undra hur kunderna reagerar när det ständigt kommer nya komprometterande avslöjanden om grundarens förflutna.
Här hade Kamprad delvis kunnat dra lärdom av drottning Silvia, som när nazistanklagelserna mot hennes pappa Walther Sommerlath blev alltför besvärande åtminstone lät utreda pappans göranden och låtanden kring kriget. Tyvärr blev drottningens utredning en halvmesyr med antydningar och förträngning av besvärliga fakta. (Se till exempel Håkan Arvidssons understreckare i SvD från i går, http://is.gd/LWYROX).
I grunden har alltså Ingvar Kamprad och drottningen samma problem. Misstankarna finns och kastar djupa skuggor över deras respektive verksamheter. Men i stället för att en gång för alla öppna dörrarna på vid gavel och vädra ut garderoben försöker de så snabbt som möjligt stänga den igen. Men att slå igen en dörr där någon redan fått in foten är omöjligt.
Kamprad hade i stället kunnat berätta öppet om riskerna med att vara ung och entusiastisk och svepas med av karismatiska hatrörelser. Drottningen hade kunnat tala om hur det är att vara barn till en pappa som gjort förkastliga saker, hata handlingarna men älska pappan.
I drottningens fall ligger familjenazismen i det förflutna. Men hur är det för Ingvar Kamprad? Det mest uppseendeväckande i Elisabeth Åsbrinks bok är intervjun från 2010. Där säger Ikeagrundaren om sin vän och politiska förebild: ”Att Per Engdahl var en stor människa, det kommer jag att vidmakthålla så länge jag lever.”
Det var hans livs största misstag. Ändå upprepar han det, så länge han lever.