Maria Borelius och Cecilia Stegö Chilò kunde ha fått en bättre start som statsråd. Så lyder veckans underdrift. Men om några månader lär deras försyndelser diskuteras lika lite som förre justitieministern Thomas Bodströms svarta städhjälp och haschrökning (ett brott som numera kan leda till tre års fängelse).
De frågor som i stället kommer att prägla svensk politik är den nya regeringens agerande samt vägvalet som socialdemokraterna står inför.
Ska partiet återerövra jobben som sin viktigaste fråga? Eller tänker man fortsätta i de hjulspår som ledde fram till det sämsta valresultatet sedan demokratins genombrott?
I gårdagens partiledardebatt blev det många väntade stick mot alliansregeringen för obetalda tv-licenser och skatter, men också några klara signaler om hur Göran Persson tänker.
Hans instinkter borde oroa dem som ska leda oppositionen de kommande åren.
Under duellen med Reinfeldt fanns inte en tillstymmelse av självkritik. Persson var i stället helt inriktad på att forma sitt eftermäle och öste beröm över den svenska ekonomin.
Alliansen kommer till ett dukat bord. Arbetslösheten faller. Tillväxten är rekordhög. De offentliga finanserna i urstarkt skick.
Ungefär så lät det från riksdagens talarstol.
Det verkar inte ha sjunkit in hos Sveriges förre statsminister, att väljarna för mindre än en månad sedan underkände just den verklighetsbilden.
Det påminner om hur George Bush den äldre förlorade det amerikanska presidentvalet 1992 till den unge Bill Clinton, genom att vara i otakt med sin tid. Gång på gång hävdade Bush att de nya jobben var på väg, vilket stämde på makronivå. Men det hjälpte inte eftersom väljarna uppfattade saken annorlunda. Bush sågs som "out of touch"; utan kontakt med människors vardag.
Göran Persson upprepar nu det misstaget. Men han skadar inte bara sig själv. Han skjuter också upp den "opposition mot samhällets orättvisor", som alliansen fruktar och många i hans eget parti längtar efter.