Nervösa politiker och finansmarknader i Europa kan dra en liten lättnadens suck. Den tyska författningsdomstolen i Karlsruhe fastslog på onsdagen att det inte stred mot grundlagen att rädda Grekland undan ekonomisk ruin förra året, inte heller att vara med och skapa eurozonens nödfond EFSF. Stämningar från ett antal personer som alltid har avskytt euron avvisades.
Men domarna var inte nöjda med sakernas tillstånd. I fortsättningen räcker det inte med att prata lite löst med förbundsdagen innan regeringen sätter tyska miljarder på spel. Parlamentets budgetutskott måste säga ja på förhand.
Det kan diskuteras hur stor betydelse det får. Regeringspartierna har förstås allt som oftast majoritet i ett så centralt utskott. Men författningsdomstolen är väldigt noga med att förbundsdagen bestämmer om budgeten, befogenheter kan inte skickas i väg till Bryssel hur som helst. Därmed finns risken att den parlamentariska processen bromsas upp, trots att börsmäklare och investerare sitter och darrar framför sina dataskärmar.
Andra länders riksdagsmän kan också få idéer. Finland konstrar redan med den senaste grekiska räddningsexpeditionen, och i Slovakien förhalas EFSF-beslutet. Samtidigt skulle olika Europainstanser hellre vilja skynda på politikerna.
Kritikerna i Tyskland hävdar att Lissabonfördraget förbjuder euromedlemmarna att lösa ut varandra. Regeringen svarar att räddningsplanerna varit nödvändiga för eurons stabilitet. Och författningsdomstolen säger att så länge Tyskland bestämmer självt är det okej, men att det inte går att låta EU-kommissionen eller en majoritet av andra länder köra över förbundsdagen.
Den tyska författningsdomstolen är en kontrollinstans som ska se till att politikerna inte gör precis som de vill. Men den brukar också hålla igen på ett annat sätt än USA:s högsta domstol. I Tyskland godtar domarna lite motvilligt att fler beslut förs upp på EU-nivå, och de skulle aldrig riskera att krossa euron. Men vad som helst går inte igenom, och man betonar att regeringen inte fått någon in blanko-check för framtida akututryckningar till europeriferin.
Och vid euroobligationer sätter författningsdomstolen än så länge stopp. Tanken är högsta mode i många kretsar och innebär att alla euroländer gemensamt skulle garantera varandras statspapper. Förhoppningen är att besegra de så kallade spekulanterna, genom att Greklands och Italiens obligationsräntor blir desamma som Tysklands. Idén är föga förvånande mycket populär i Sydeuropa, medan den vållar frossbrytningar i norr.
Domstolens invändning är automatiken i garantierna; Tysklands och förbundsdagens möjlighet att bestämma över sina medel försvinner. Att ta hand om andras skuldberg kan inte vara en skyldighet.
Vid sidan av författningsjuridiken finns andra allvarliga invändningar mot euroobligationer. Dels politiskt: det är svårt att tro att de skulle klara folkomröstningar i norra Europa, men att införa dem uppifrån kan skapa obehagliga motreaktioner. Dels ekonomiskt: incitamenten för slösaktiga stater att hålla budgeten försvinner, och långivarna slipper bedöma risken i exempelvis grekiska krediter.
Senare i september ska förbundsdagen rösta om de förstärkningar av EFSF som eurotoppmötet i juli kom överens om. Det mesta tyder på att förbundskansler Angela Merkel får stöd för sin linje, men det finns motstånd i båda regeringspartierna (kristdemokratiska CDU/CSU och liberala FDP). Författningsdomstolens utslag bör komma Merkel väl till pass.
Men skeptikerna i förbundsdagen ligger nära folkdjupet, där misstänksamheten är stor mot att skicka tyska euro till greker och andra slarvpellar. Paradoxalt nog är det Merkel och FDP som har motvind i opinionen, medan socialdemokratiska SPD och miljöpartiet De gröna stiger trots sin entusiasm för euroobligationer.
När tyska folket inser det kan spelplanen ändras. Någon kommer säkert till slut också på att påminna om att Tyskland var bland de första länderna att bryta mot budgetreglerna i EU:s stabilitetspakt. Och då styrde de rödgröna landet.