”Jean var en neger med glänsande svart ansikte. En ganska stor neger i vitt sommarlivré. Han satte sitt kolsvarta pekfinger på ringledningsknappen på ena grindstolpen. Sedan steg han upp i automobilen och väntade.”
Får man skriva så? I dag skulle en förlagsredaktör bestämt avråda författare att använda ordet ”neger”. Det är alltför starkt förknippat med rasism, slaveri och kolonialism för att vara lämpligt. Den som bara helt neutralt vill introducera en karaktär i sin berättelse kan inte omnämna honom som ”neger”.
Men världen och vårt språk har förändrats sedan Åke Holmbergs ”Ture Sventon i Paris” gavs ut första gången 1953. Vid den tiden var det inte konstigare att Holmberg beskrev chauffören Jean som neger än att Astrid Lindgren berättade att Pippis pappa var ”negerkung” på Kurrekurreduttön.
När äldre texter möter moderna läsare blir det friktion – ibland häftiga kollisioner. Föräldrar klagar och förlagen drar öronen åt sig. Pippis pappa får inte längre vara ”negerkung”. ”Ture Sventon i Paris” stod näst i tur för tvättning. Men när Sveriges författarfond, som förvaltar rättigheterna till Åke Holmbergs verk, sagt nej till Rabén & Sjögrens begäran att ordet neger skulle tas bort, valde förlaget i stället att inte ge ut boken (SvD 20/1).
Svagt. Att det inte ens finns någon ”neger” i boken gör saken än mer absurd. Jean är glänsande svart för att han har skokräm i ansiktet. Han är ingen chaufför utan Ture Sventons förklädde vän och medhjälpare herr Omar från Arabiska öknen.
Herr Omar må vara en karaktär som får Orienten att framstå som exotisk. Men han är en riktig gentleman: hänsynsfull, belevad, klok och vänfast. En karaktär mer olik vår tids schablonbild av våldsbenägna islamister är svår att tänka sig.
Jag tror att vi, vare sig vi är barn eller vuxna, blir lite bättre människor av att läsa Ture Sventon. Inte minst för att han talar till oss från en annan tid.