Det är inte svårt att förstå tankegången bakom Svenska Läkaresällskapets nya ställningstagande i donationsfrågan. Behovet av organ är större än tillgången – vad göra? Jo, menar Läkaresällskapet, genom att i vissa fall fortsätta eller inleda en intensivvård även i de fall patienten bedöms vara utom räddning. Den som ännu inte är hjärndöd men som har så omfattande skador att en total hjärninfarkt sannolikt kommer att utvecklas under det närmaste dygnet skall alltså läggas i respirator för ”donationsförberedande behandling”.
Jag är tveklöst positiv till organdonation, men kan ändå inte odelat förtjusas över detta paradigmskifte där man helt plötsligt skulle börja vårda människor – inte för att de behöver det utan för att säkra deras kvalitet som reservdelsmänniskor. Ingenstans i Läkaresällskapets uttalande sägs någonting om hur behandlingen av dessa levande döda ska prioriteras när det blir fullt på intensivvårdsavdelningen, vilket det på många håll alltid är.
Minst sjuk åker ut för att ge plats åt mer sjuk. Men vem är minst sjuk av den som vårdas för att bli frisk och den som vårdas för att bli donator? Sjukvårdens största tillgång är patienternas förtroende. Introduktionen av hjärndödsbegreppet var inte helt lätt, men måste nu sägas vara allmänt accepterat. Om man nu ska börja vårda människor som inte är riktigt döda, men nästan, för att de ska bli riktigt döda riskerar det att göra transplantationstvivlare ännu mer tvivlande.
Ett fåtal svenskar är emot organdonation av princip, ungefär som Jehovas vittnen är emot blodtransfusioner. Men därutöver undrar jag på vilka andra bevekelsegrunder människor säger nej till att donera sina hjärndöda anhörigas organ. Det vore rimligare att börja med att försöka förstå det motståndet och i möjligaste mån åtgärda det innan man börjar tulla på viktiga sjukvårdsprinciper.
En del kan vara vunnet om man på donationskorten fick svara på frågan om sin inställning till att ge och ta emot organ och inte, som nu, bara till att ge. Korten kan förstås inte fungera som något bindande kontrakt men skulle ändå vara ett steg för att visa att det är en princip man säger ja eller nej till.