Signerat

OS-guld i debattpekoral

Satsningarna på vård, skola och omsorg har aldrig varit större. Väns­tern måste därför hitta nya argument. Men det verkar svårt.

I radioprogrammet ”Spanarna” bjuder de tre medverkande på sina iakttagelser om samtid och framtid. Upplägget kräver tre belägg för att verklighets­beskrivningen ska anses giltig.

När politiker, eller för all del ledarskribenter, gör samma sak brukar det räcka med ett. Politiker tar sig rätten att plocka tämligen selektivt ur rapportfloran. Därför kan vi i samma riksdagsdebatt få höra någon dra fram någon siffra som visar att allt blir värre, medan någon annan hittat en annan rapport som i stället tecknar en ljus bild av sakernas tillstånd.

Inom det opinionsskrå som jag själv tillhör utgår vi skribenter ofta från en och samma dagsaktuella rapport. Våra kommentarer och slutsatser behöver förstås inte bli desamma bara för att underlaget är det. Att Aftonbladet på ledarsidan kommer till en slutsats och DN till en annan om en rapport om exempelvis skolan är varken märkligt eller anmärkningsvärt. Tvärtom är det ett tecken på hur det går att närma sig en fråga från olika håll även om siffrorna är desamma.

Men det finns också en ytterligare variant på opinionsbildning. Och det är den där skribenten inte tycker sig behöva något belägg alls. Vanskligt, kan det tyckas. Men det man inte har på fötterna brukar kompenseras med höjt tonläge. Och genom att lägga krutet på att misstänkliggöra motståndaren i stället för att stärka den egna argumentationen.

I Dagens Arbete publicerades nyligen en krönika som torde kvala in som en kronjuvel i samlingen. Författaren Crister Enander inleder sin verklighetsbeskrivning så här: ”Att tvingas leva i ruinerna av folkhemmet är smärtsamt. Alla dessa enskilda som drabbas så hårt och skoningslöst. Varje dag rapporteras det i nyheterna om att regeringen beslutat genomföra fler inskränkningar i den allmänna välfärden eller att de tagit långsiktiga beslut som i längden kommer att försämra livet för de redan fattiga och hårdast utsatta.”

Och sedan – belägg nummer ett. Nej, skojade bara. Något sådant kommer förstås inte. Inte en ynka referens till alla de inskränkningar som regeringen, enligt Crister Enander, beslutat sig för att genomföra. Man tycker att om de nu är så många så kunde han väl i alla fall ha valt något. Men icke.

I stället ägnar han sig åt att fundera över hur människorna i denna regering är skapta. Och vad makten gör med människan: ”Förvrids och deformeras förmågan till inlevelse? Tar makten död på empatin? Torkar själen sönder och spricker och blir liggande som skinnet efter en nyömsad orm som ringlar sig vidare mot nya byten?”

Han fortsätter: ”Hur – frågan är alls inte retorisk – är den människa skapt som med ett pennstreck i statens budget tar ifrån de svårt handikappade deras personliga assistenter så att de tvingas bli liggande i en säng och få liggsår ...?”

En rimligare fråga är hur den skribent är skapt som gör anspråk på att beskriva verkligheten utan att kolla upp så mycket som en enda siffra. Hade Crister Enander brytt sig det minsta om hur det faktiskt ser ut hade han vetat att antalet personer som beviljas personlig assistans fördubblats sedan 1998. Att timtilldelningen ökat och att kostnaden sedan införandet i början av 90-talet ökat från cirka 3 miljarder till närmare 26 miljarder år 2012. Det är den högsta siffra som någonsin noterats.

”Jag ställer inte dessa frågor för att vinna några billiga poänger. Mitt intresse för att förfalla till demagogiska utspel är obefintlig. Men – jag säger det igen – jag vill veta.”

Men i så fall, Crister Enander, kan jag erbjuda ett lästips. Det är rapporten ”Välfärdstjänsternas utveckling 1980-2012”, från Sveriges Kommuner och landsting som presenterades dagen efter (7/2) din eländeslitania. Och som visar att vi aldrig satsat mer på välfärden än i dag.

”Jag vill förstå. Jag vill verkligen förstå. Det främmande är lockande, det retar kunskapshungern. Jag lockas av de insikter jag ännu inte erövrat. Och – självfallet – endast genom insikter och kunskap kan dessa missbrukare av sin makt bekämpas och bekämpas effektivt.”

Okej. Och det gäller inte den journalistiska makten då? För påstått kunskapshungrande krönikörer behöver uppenbarligen inte läsa på.

Vänstern kan inte blunda för siffrorna. Det betyder inte att alternativen till den sittande regeringen är uträknade. Däremot att vänsterdebattörer borde vässa argumenten och vinnlägga sig om att erbjuda en alternativ berättelse, men utifrån den faktiska verkligheten.

I avsaknad av dessa argument lär vi dessvärre se fler lågvattenmärken i ett redan grumligt tyckarträsk.