Ledare

Övergreppet på Krim avslöjar putinismen

Situationen på Krimhalvön tog på lördagen ännu en dramatisk och förfärande vändning. Det ryska parlamentet godkände president Vladimir Putins begäran om stöd för ett militärt ingripande i Ukraina. Om han har en plan och hur den i så fall ser ut är oklart, men risken för en farlig konflikt är uppenbar.

Med sina baser för Svartahavsflottan har Ryssland redan en omfattande militär närvaro på Krim. Men nya trupper har också skickats dit för att hjälpa lokala Moskvavänliga krafter att ta kontrollen. 60 procent av de två miljoner invånarna på halvön är etniska ryssar.

Putin påstår naturligtvis att ryska medborgares liv hotas. Men Krim är hur som helst ukrainskt territorium­, och den ryska regimens agerande är ett grovt brott mot folkrätten och all anständighet.

Händelserna följer på en över tre månader lång kris i Ukraina. I november vände president Viktor Janukovytj på klacken och övergav det samarbetsavtal med EU som låg färdigt för underskrift för att i stället söka ekonomiskt stöd av Ryssland. Ett senare inträde i Putins Mini-Sovjet, en "euroasiatisk tullunion", var aktuellt.

Janukovytjs beslut utlöste en väldig proteströrelse som han aldrig lyckades kväsa. För två veckor sedan kom den våldsamma kulmen, när över 100 människor dödades. Presidenten misslyckades dock med att få militären att krossa demonstranterna, och tvingades i stället göra upp med oppositionen om nyval.

Men utvecklingen fick sin egen dynamik, Janukovytj var förbrukad och hade förlorat allt förtroende efter skotten mot folket på Majdan. Presidenten flydde till Ryssland och avsattes av parlamentet.

Samtidigt gjorde ryssvännerna uppror i öster. På Krim tog de över regionparlamentet och utlyste en folkomröstning om relationen med Ukraina. Medborgargarden, bistådda av ryska soldater, ockuperade på fredagen tv-hus och flygplatser. Denna "instabilitet", iscensatt av Putin och hans hantlangare, tar han nu till intäkt för en direkt militär inblandning.

Hot mot ryska medborgare användes också som ursäkt för kriget mot Georgien 2008. Resultatet blev att de ryskspråkigas makt över utbrytarprovinserna Abchazien och Sydossetien cementerades. Putin är sannerligen en hycklare av rang. I FN:s säkerhetsråd avvisar Ryssland alltid inblandning i andra länders angelägenheter, och har motsatt sig alla aktioner och all kritik mot slaktarregimen i Syrien. När det passar honom anser han sig däremot själv ha rätt att inter­venera i grannskapet.

Kanske tänker sig Putin en marionettstat för etniska ryssar på Krim, som i förbifarten skulle trygga Svarta­havsflottan. Men oron kan sedan spridas till andra delar av östra Ukraina. På så sätt skulle det nya styret i Kiev undermineras. På lördagen varnade Ryssland också för att Janukovytjs rabatt på naturgas kan upphävas. Både brutala och mer subtila påtryckningar kan komma att användas för att få den nya ukrainska ledningen att falla ihop. Nationens sammanhållning är redan i fara.

Här visar sig också kärnan i putinismen: att säkra det egna auktoritära styret, och det korrupta system det vilar på, går alltid först. Putins övertalnings­metoder inskränker sig till våld och trakasserier. Och han är livrädd för vilken dragningskraft ett verkligt demokratiskt Ukraina skulle kunna utöva på den ryska befolkningen.

EU måste, liksom all världens civiliserade länder, fördöma Moskvas agerande i skarpast möjliga ordalag. Västvärlden talar inte alltid klarspråk om hur Putin stryper friheten i Ryssland, men när han militärt ger sig på ett grannland är det hög tid att skärpa tonen och diskutera möjliga sanktioner. Nu om inte förr har Putin gått för långt.