Vår egen storebror ter sig vid en jämförelse beskedlig. I Iran är massövervakningen inte bara en teknisk möjlighet utan något som pågår dagligen. Regimen följer i sin jakt på oppositionella de elektroniska spår som människor lämnat efter sig när de använt dator eller telefon.
Effekten blir dubbel. För det första kan oliktänkande straffas. För det andra kan själva vetskapen om att de är bevakade få människor att bedriva självcensur.
I förrgår tog Ola Larsmo i DN Kultur upp de internationella telekombolagens roll i diktaturers strävan att kontrollera sina medborgare. I Iran utsätts Nokia för bojkott efter att det kommit uppgifter om att företaget försett regimen med övervakningsteknik.
Det av Nokia och Siemens gemensamt ägda bolaget NSN har tillbakavisat uppgifterna om att bolaget sålt utrustning för övervakning och censur av internetkommunikation. Vad företaget däremot medger är att det försett Iran med teknik för avlyssning av lokala telefonsamtal.
Att beställare har sådana önskemål är inget unikt. Tvärtom. Det har blivit standard inom branschen, och de drivande i den utvecklingen har varit USA och EU.
Här i demokratierna finns idel goda skäl. Vi vill skydda våra samhällen mot terrorism och organiserad brottslighet. Nokias och Siemens affärer i Iran visar dock att det inte finns någon skarp gräns mellan vår egen snälla storebror och de verkligt repressiva regimerna.
Terrorism är ett tänjbart begrepp. Även viljan att skydda medborgarna från sådant som kan vara moraliskt fördärvligt är svår att avgränsa.
Nätet är fullt av pornografi och annat som är olämpligt för barn. Det har skapat en efterfrågan på program som rensar bort det dåliga.
Tidigare i år krävde de kinesiska myndigheterna att alla datorer som såldes i landet från och med den 1 juli skulle förses med en särskild programvara som filtrerar bort pornografi. Samma program, som automatiskt uppdateras av myndigheterna, filtrerar också bort
oönskat politiskt innehåll.
Datortillverkarna protesterade, och USA varnade Kina för att kravet skulle innebära ett brott mot världshandelsreglerna. Nyligen backade Kina. Kravet på internetfilter ska bara gälla datorer på internetkaféer, skolor och andra offentliga platser. Motståndet tycks ha tvingat de kinesiska myndigheterna till en åtminstone tillfällig reträtt.
Det finns en moralisk skillnad mellan att sälja övervakningsteknik till en demokrati och en diktatur. Man kan jämföra med vapen. Sådana kan användas för yttre försvar eller för förtryck av landets egen befolkning.
Men övervakningsteknik omges inte av sådana exportrestriktioner som vapen. Dessutom har demokratiernas egna krav på avlyssningsmöjligheter etablerat en internationell branschstandard där övervakning är normen.
Medan det är uppenbart att företag som skräddarsyr övervakningslösningar åt diktaturer agerar omoraliskt kan nu företagen gömma sig bakom det faktum att systemen utvecklats på beställning av USA och EU. Om modern mobiltelefonteknik är bra för amerikaner och européer, är den väl det för iranier också, försvarar sig Nokia och Siemens.
Iran och Kina är länder med egen kapacitet att utveckla avlyssnings- och censurteknologi. Moraliskt kommer vi ändå inte ifrån ansvaret för vad Sverige och andra demokratier gjort. Genom sina egna krav på att avlyssningsmöjligheter ska finnas har EU och USA både stimulerat teknikutvecklingen på området och normaliserat bruket av den.
Den aspekten får inte glömmas bort i vår egen övervakningsdebatt. Frågan är inte bara om vår egen stat har goda skäl att vilja avlyssna telefonsamtal eller filtrera bort visst material på internet. Det finns smittoeffekter, både tekniska och moraliska.