USA:s utrikesminister Hillary Clinton är oroad över det instabila Pakistan. Hon anser rent av att situationen i landet är ”ett dödligt hot” mot freden och säkerheten i världen.
Oron är dessvärre befogad. Utvecklingen i Pakistan har gått åt fel håll en längre tid. Den politiska oron har varit påtaglig, kampen mot talibanerna har misslyckats och centralregeringens kontroll över vissa regioner blir allt svagare.
För några veckor sedan accepterade president Asif Ali Zardari att sharialagar fick införas i Swatdalen – i ett försök att få slut på det talibanska upproret.
Men det motsatta har skett. På torsdagen kom uppgifter om att talibanerna vinner alltmer mark och makt.
Om vi förlorar, förlorar hela världen, sade president Zardari när han nyligen fick löften om miljardbistånd vid en givarkonferens i Tokyo.
Det är sant, men problemet är att Pakistan tycks oförmöget att hantera problemen, hur mycket pengar som än pumpas in. Vad vi ser kan i värsta fall vara en kamp som Islamabad är dömt att förlora.
Utmaningarna blir inte mindre med tanke på Pakistans betydelse för situationen i Afghanistan, där omvärldens ansträngningar stöter på ständiga bakslag.
I USA gör president Barack Obama vad han kan med en ny Afghanistanstrategi och hårdare krav på regeringen i Islamabad. Men de positiva resultaten låter vänta på sig, och röster har redan hörts som hävdar att den nya satsningen är otillräcklig och/eller felriktad.
De rösterna lär bli fler eftersom inget tyder på att det finns ett kortsiktigt framgångsrecept i regionen. Men något måste göras. Detta något handlar om att ha tålamod och om att inte spänna bågen för hårt utan fokusera krafterna på att neutralisera det hot som både Afghani-stan och Pakistan utgör.