Översvämningarna i Pakistan tränger sig på. Nära 14 miljoner människor har förlorat land och levebröd, ett antal hundratusental hem förstörda. Räknat i siffror överstiger antalet drabbade i katastrofen i Pakistan både jordbävningen i Haiti och 2004 års tsunami.
Trots detta går det trögt att samla in biståndsmedel. Ulrica Blomgren, chef för Rädda Barnens humanitära sektion, berättade i DN häromdagen att ”oerhört lite” pengar inkommit till hjälporganisationerna. Samma situation omtalas i internationella medier. Allmänhetens reaktion är stillsam, särskilt med tanke på katastrofens omfattning.
Plötslig död tycks göra oss mer akut givmilda. När jordbävningen krossade Haiti ringde företag självmant upp hjälporganisationerna och bad om att få hjälpa finansiellt. Privatpersoner skänkte massvis. och det oöverträffat snabbt. När Pakistan drabbades av en förödande jordbävning 2005 samlades över 54 miljoner in, och det bara av Röda Korset i Sverige.
Dödstalen spelar förstås in. Mer än 230.000 tros ha dött till följd av jord- bävningen i Haiti, 85.000 dog i Pakistan 2005. Jämförelsevis ter sig dödstalet i översvämningarna litet. Koleran, och andra infektionssjukdomar, har liksom inte samma genomslagskraft.
Förlängningen blir en obehaglig tanke – måste pakistanier dö brutalt och i tiotusental för att väcka vår uppmärksamhet? Biståndsminister Gunilla Carlsson redogjorde i går för detaljerna i den officiella svenska räddningsaktion som nu drar i väg till Pakistan. På torr byråkratiska förklaras att insatserna än så länge uppgår till dryga 60 miljoner. Mer medel lär följa.
Inte till följd av folkligt eller massmedialt tryck, av mängder med Twitterinlägg eller av statusuppdateringar. Utan av konvention, av institutionaliserad humanitär omsorg. Åh älskade byråkrater, vill jag säga. Tack för att ni finns, tar ansvar när det allmänna engagemanget tryter.