Pakistan och Afghanistan utgör Barack Obamas mest akuta utrikespolitiska bekymmer, och ansträngningar görs.
På torsdagen skärpte exempelvis presidenten tonen vid ett möte med sina kollegor, Pakistans Asaf Ali Zardari och Afghanistans Hamid Karzai. USA förväntar sig helt enkelt att de gör mer för att vinna kampen mot talibanerna.
Det är begripliga krav. Framgångarna hittills har varit alldeles för få och i den oreda som råder växer inte bara oron för att terrorismen ska vinna mark utan också för att terroristerna ska komma över pakistanska kärnvapen.
Nu kan väl i och för sig sägas att erfarenheterna sedan attentaten den 11 september 2001 visar att terrorister inte behöver nukleära vapen för att orsaka omfattande skada. Men oron finns där, och den är befogad.
USA har pumpat in ganska ordentligt med pengar i Pakistan för att vapnen ska hamna i tryggare förvar, men Washington vet inte var vapnen är förvarade och Islamabad är, bland annat på grund av en rädsla för amerikanska angrepp mot förvaringsplatserna, inte berett att ange exakta positioner. Det låter inte direkt som grunden för att tillitsfullt och nära samarbete.
Officiellt uttrycks emellertid tillförsikt. President Obama har exempelvis framhållit att han är övertygad om att Pakistans militär är kapabel att förhindra att vapnen kommer i orätta händer och att landets nukleära arsenal är säker.
Kanske har han rätt. Men nog är det nedslående att kärnvapenhotet åter känns aktuellt i dessa för nedrsutningspolitiken annars så positiva dagar. Det har endast bytt skepnad.