Signerat – Håkan Boström.
Knappt hann Mehdi Ghezali komma hem från Pakistan förrän nya terrordåd drabbade landet. I helgen anfölls ett arméhögkvarter, inte långt från huvudstaden Islamabad, på måndagen dödades minst 41 personer i ett självmordsattentat.
Attackerna kopplas till al-Qaida och till provinsen Waziristan på gränsen mellan Pakistan och Afghanistan – samma område som Ghezali greps i. Den pakistanska armén förbereder nu en storoffensiv i Waziristan som till stora delar kontrolleras av talibananhängare.
Waziristan är i praktiken självstyrande, befolkat av pashtuner med starka band till grannlandet Afghanistan. Provinsen underkuvades aldrig av britterna, trots ihärdiga försök, och kom att lyda under Pakistan först 1947. Många betvivlar arméns förmåga att varaktigt behålla kontrollen över de djupt konservativa klanerna i området.
Tidigare har behovet av kontroll över dessa perifera gränstrakter varit begränsat. Men i och med krigsutvecklingen i Afghanistan har militanta talibaner i allt högre grad tagit sig över gränsen för att utnyttja den pakistanska centralmaktens svaghet. Talibanerna sprider sig från de glest befolkade gränstrakterna i väst till folkrika provinser som Punjab. USA:s utrikesminister Hillary Clinton talar om ett växande hot mot den pakistanska statens själva existens.
Det borde lända till självrannsakan. Pakistans problem är intimt sammanvävda med konflikten i Afghanistan. Från att tidigare med USA:s goda minne ha understött jihadisterna, sedermera talibanerna, i grannlandet är Islamabad nu enrollerat i kampen mot terrorismen. Regeringen har därmed blivit en legitim måltavla för islamisterna.
Skulle talibanerna återta makten i Afghanistan hotas även Pakistan av samma öde, samtidigt ger den västerländska närvaron nya rekryter åt motståndsgrupperna. Ett svårlöst dilemma för Islamabad, som i slutändan bara kan lösas i Washington. Talibanerna och deras idéer rör sig lätt över gränserna; al-Qaida är i dag mer en ideologi än en organisation.
För närvarande finns knappast någon lösning i sikte mer än att hålla terroristerna på mattan – utan att för den skull hamna i en självförstärkande våldsspiral.