Tidigt 00-tal och slaktbilar brann i Umeå, veganismen och vegetarianismen växte till och livsstilspolitiken engagerade. Journalisten och författaren Magnus Linton skrev en medryckande bok om veganerna, ”dom som stör”.
Jag gick i gymnasiet, och blev vegetarian. Det är jag alltjämt. Inte för att jag tror eller trodde att djur är människor, inte heller för att det finns en särskilt sinnrik tanke bakom att släppa ut minkar. Utan för att en kikärta aldrig tuktats med elfösare, en böna aldrig blivit plågad. Det köttindustriella komplexet skulle minsann inte få del av mina pengar.
I vinter klär sig halva Stockholm i blårävsbetofsade mössor. ”Bästa försäljningen under 18 år”, säger en affärsinnehavare i i SVT:s Rapport. Nog är det frestande att lägga ett konsumentetiskt perspektiv på pälstrenden. Vems ansvar är det att ta reda på hur pälsens första innehavare – blåräven – hade det?
Det var affärernas sak, menade en ung tjej i ovan nämnda Rapportinslag. ”De säljer ju något som vi tycker är snyggt, och då tycker jag att det är deras ansvar att visa om det är bra eller dåligt”, tyckte hon.
I Sverige finns inga rävfarmar längre. Ett skärpt djurskyddsregelverk har gjort produktionen alltför olönsam. Djurskyddsregler som svenskar för övrigt brukar sägas känna stolthet över. Stolta, men uppenbarligen inte helt nöjda. För utlandsproducerad päls duger tydligen alldeles utmärkt, när det svenska regelverket inte är flexibelt nog för modets nycker.
Att hitta brister och moraliska märkligheter i 90-talets djurrättsrörelse är en enkel sak. Men tidsandan fostrade åtminstone till kritisk konsumtion, vilket ju onekligen är mer tilltalande än motsatsen. Du är själv ansvarig för hur du handlar, med vad du mättar magen och hur du väljer att värma din kropp. I det här fallet handlar det dessutom om lyxkonsumtion, en pälstofs på huvudet är knappast någon livsnödvändighet. Gillar du inte pälsindustri? Så välj då en annan mössa – eller stå ut med att svara för ditt val.