Signerat – Johannes Åman.
Problemet med pengar är att man själv alltid har för lite av dem medan andra tycks ha dem i överflöd. Så tänker stundom den enskilde medborgaren. Och så tänker de politiska partierna.
Medan Socialdemokraterna är övertygade om att näringslivet både direkt och indirekt stödjer borgerliga partier har de svårt att se något som helst problem med att LO ger bidrag till deras eget parti. De kallar det ”facklig–politisk samverkan” och betraktar det bara som en form av medborgerligt gräsrotsarbete.
Från det andra hållet framstår LO:s pengar tvärtom som det stora problemet. Ett särintresse köper sig inflytande och har gett Socialdemokraterna ett ekonomiskt övertag som snedvrider konkurrensen mellan partierna.
Sitt eget systematiska arbete med att samla in privata bidrag talar Moderaterna om så lite som möjligt. Hur de internt rättfärdigar att inte bara namnen på dem som ger småsummor hålls hemliga utan också de stora givarna, är ändå inte svårt att räkna ut: När Socialdemokraterna badar i LO-pengar måste väl även vi få samla in bidrag till vårt parti?
Så har de två stora partierna blivit varandras spegelbild. De odlar föreställningen att de själva är en underdog. Båda hävdar att bidragen till den andre undergräver demokratin. Men ingen av dem är beredd att erkänna hur pengarna som de själva inkasserar öppnar för otillbörlig påverkan.
Att Socialdemokraterna på måndagen äntligen sällade sig till de fyra partier som kräver lagstiftning om öppen redovisning av partibidragen är mycket glädjande. Det är knappast någon plötslig insikt om problemet med LO-pengarna som drabbat dem. Huvudsaken är dock att frågan förts ett steg närmare avgörande.
Varifrån pengarna kommer är en alltför viktig fråga i politiken för att den ska kunna ses som partiernas ensak. Själva risken för korruption har alltid funnits, och på senare år har den vuxit. Personval och tv-reklam driver upp kampanjkostnaderna. Samtidigt har det blivit svårare för partierna att rekrytera medlemmar.
Moderaterna måste inse att mörkandets tid är förbi och att det inte längre finns något alternativ till lagstiftning.