Miljöpartiets Peter Eriksson hade en bra onsdag. Som han själv konstaterade i mandatperiodens första partiledardebatt har radiosändningen från riksdagen tidigare brukat brytas för Lunchekot när det blivit dags för språkrörets anförande. Så icke längre. Nu företräder Peter Eriksson inte riksdagens minsta parti utan det tredje största, vilket ger honom en mer gynnad position på talarlistan.
Även i övrigt har mycket förändrats. Partiledarkretsen har utökats med Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson.
I jämförelse med hur det såg ut före valet var dessutom bristen på samordning mellan de rödgröna slående. Framför allt Lars Ohly hade en frän ton när han kritiserade sina tidigare allierade.
Det är en ny terräng som partierna rör sig i. Ingen vet riktigt vad som väntar eller hur de nya rollerna ska spelas. Fredrik Reinfeldt blickade bakåt och beskrev valutgången som en stor seger för rege-ringen. Om framtiden hade han däremot inte mycket att säga. Mona Sahlin balanserade mellan en betoning av sin vilja att ta ansvar för Sverige och tal om hur djup klyftan är mellan hennes eget partis och regeringens politik.
Den enda som var bättre än vanligt och verkade trivas med det nya läget var Peter Eriksson. Han utlöste inte bara det längsta skrattet i kammaren med sin lite komiska bild av hur han själv ständigt avbrutits av Lunchekot. Han gjorde också den mest klargörande analysen av vad som kan gå fel under den kommande mandatperioden.
I stället för att som Mona Sahlin tjata om att regeringen Reinfeldt inte gett besked om vilket parlamentariskt underlag den ska bygga sin politik på, satte Eriksson fingret på en risk som är mycket större än att regeringen gör sig beroende av Sverigedemokraterna.
”Min bedömning är”, förklarade han, ”att den största skillnaden kan bli att det inte kommer att hända mycket alls.” För att överleva kommer regeringen Reinfeldt att hamna i ”ett stillastående och passivt förvaltande”.
Mot bakgrund av detta dystra scenario antydde Peter Eriksson sedan att det finns en annan väg. Miljöpartiet kommer i första hand att vara ett oppositionsparti, förklarade han. ”Men vi kommer för den skull inte att stå vid sidan av och titta på eller vänta på att regeringen misslyckas.”
Vad är denna antydan om öppenhet för förhandlingar värd? Att Peter Eriksson själv i vår lämnar uppdraget som språkrör bidrar i hög grad till osäkerheten. Men att han ser möjligheter i det nya parlamentariska läget och vill att Miljöpartiet ska utnyttja dem för att nå sakpolitiska resultat är inte att ta miste på.