Ska du bli utrikesminister nu, tillfrågades Göran Hägglund efter första överläggningen om regeringsbildning. "Visst", svarade kd-ledaren, "Och socialminister och finansminister. Behöver ni en sån där schweizisk fickkniv någon gång, så kan ni ringa efter mig." (refererad av DN:s Mats Carlbom).
Med humor sägs ofta djupa sanningar. Partiledare i regeringskoalition tenderar att ta på sig för mycket. Svaret på dagens fråga - "vilka departement ska Göran Hägglund, Maud Olofsson och Lars Leijonborg ta ansvar för?" - bör bli: inget departement!
Erfarenheterna från tidigare borgerliga koalitionsregeringar är starka i det här avseendet. Det är inte bra att partiledare sätter sig som ansvariga för en viss sektor i regeringen.
För det första skapar det problem med helhetssynen. När en partiledare tar hand om ett departement, måste han/hon lyckas särskilt väl på den sektorn. Det snedvrider budgetarbetet och komplicerar partiledarens samtidiga roll att fungera som avdömare för regeringens samlade politik. Med vilken auktoritet kan en budgetminister uppträda i förhållande till en partiledare som både är spelare (fackminister) och överdomare?
För det andra leder det till felaktig hushållning med den mest knappa resursen: tid och energi. Att leda ett departement tar oerhörd kraft. Det gäller särskilt som senare års förändringar har gått ut på att skapa större departement. Regeringen Reinfeldt har viktigare uppgifter än att börja riva i departementsstrukturen. Den som tar ansvar för ett fackområde utsätts för en kanonad av anspråk från sektorn, med alla dess myndigheter, intressenter, organisationer, klienter, facktidskrifter och frågeställande riksdagsmän.
Till detta kommer numera Europeiska unionen. Enligt en rapport från Statskontoret uppger hälften av departementen att de ägnar så mycket som mellan 40 och
90 procent av arbetstiden åt EU-frågor. Andra halvåret 2009, strax före valåret,
är Sverige därtill ordförande i EU (med särskilt ansvar även halvåret före och
halvåret efter). Svenska fackministrar
leder alla ministerrådsmöten. Sverige
blir ordförande i över 200 arbetsgrupper inom EU.
Är det klokt att ha partiledare sittande en stor del av tiden på flygplan mellan Bryssel och Stockholm?
Partiledare som grävs ner på en sektor får inte tid och kraft att tillsammans med statsministern begrunda strategiska frågor för regeringen som helhet. Fyra partiledare kommer att få kämpa bara för att pressa in en halvtimma för gemensamma möten i sina almanackor. Och då sitter de som på nålar för att snabbt komma därifrån, till andra pressande uppgifter.
Underskatta heller inte behovet av att företräda regeringen utåt. Göran Persson manade i sitt tal på valnatten, då han glömde att gratulera Fredrik Reinfeldt till framgången (självklart i andra demokratier), till hård, omedelbar kamp mot den nya regeringen; "vi slår tillbaka". Regeringen Reinfeldt kommer att behöva effektiva talesmän för sin samlade filosofi och politik. Inga är effektivare än partiledare med fri tid.
Varför tas det då för givet att partiledare nödvändigtvis ska slita ner sig på departementsansvar? För medierna, som sällan tänker utanför inövade banor, är det givet eftersom det är så det har varit. Statsministrar tenderar tro att deras egen auktoritet försvagas, om de andra partiledarna är lika fria. Dessa andra partiledare tror att de tappar i allmän uppmärksamhet, om de inte har en konkret uppgift i form av ett departement.
Men detta är förlegade föreställningar.
Statsministerns grad av framgång hänger på att hela regeringen är framgångsrik. Och den ges bättre förutsättningar för framgång om de andra partiledarna också har tid att engagera sig för den gemensamma uppgiften, i ett verkningsfullt inre kabinett och i kraftfulla yttre framträdanden som handlar om mer än en sektor.
Partiledare har inga svårigheter att göra sig synliga, i dagens mediemiljö, även utan departementsansvar. Var och en av dem utgör ju en nödvändig länk för att regeringen ska kunna verka. Detta ger en fundamental makt, som är grunden också för medieintresse.
Även socialdemokratiska statsministrar har försökt skapa varianter av inre kabinett. Men i en enpartiregering stöter det på problemet att några ministrar då blir förmer än de andra, vilket alstrar spänningar. I en koalitionsregering går det lättare, eftersom partiledarna är erkända som mer än de andra. Det inre kabinettet har en helt annan intern legitimitet i regeringskretsen - under förutsättning att partiledarna inte spelar dubbelrollen av fackministrar och ledare.
Det finns också andra, friare, former än departementsansvar för att ta sig an konkreta uppgifter. I andra länder, som Danmark, är ministerkommittéer en vanlig form för regeringsarbete. Både Ingvar Carlsson och Göran Persson har prövat på det i sina regeringar. I en koalitionsrege-ring är det faktiskt enklare. Statsministern kan till exempel ge i uppdrag till Maud Olofsson att leda en ministerkommitté, under en avgränsad tid, om åtgärder för att få ner ungdomsarbetslösheten.
Med valutslaget i ryggen har Reinfeldt en så stark auktoritet som statsminister, att han inte behöver sända i väg de andra på slavarbete i departement för att själv kunna lysa. Han är ovanligt fri att göra en klok bedömning av vad som är bästa uppläggning för att regeringen ska stå samlad, strategisk, effektiv och fräsch för hela mandatperioden.
Ett verkligt inre kabinett av de fyra partiledarna är en del av svaret.