Äta rå lammhjärna? Smaka ostekt lever? Mumsa getögon? Tidningen Fokus har i sitt senaste nummer en artikel om kulinariskt äventyrliga, så kallade gastronauter. Människor för vilka råkost har en helt annan betydelse än för flertalet – levande räkor och okokta bläckfisktentakler sväljs med samma självklarhet som andra äter tillagat.
Personligen läste jag, och säkert många med mig, reportaget med äckelblandad förtjusning. Äta levande ål – hur kommer någon ens på tanken? Även andra frågor inställer sig. Är det ur etisk synvinkel verkligen okej att äta levande djur? Gränsen går vid ostron, menar informationschefen vid veterinärförbundet Johan Beck-Friis som också pekar på att djurskyddslagen har luckor i fråga om viltfångande djur.
Mattias Kroon, redaktör för tidningen Mat & Vänner samt våghalsig gastronom, är av en annan åsikt. Han menar att det från djurskyddssynpunkt kan vara värre att äta en inplastad köttbit än en levande bläckfisk.
Stämmer det? Till viss del, förstås. Okunskap och ointresse kan vara en välsignelse för den hungrige. Den som beställer en caesarsallad är inte alltid intresserad av information om hur baconet hade det när det var gris, eller hur det tärnade tuggmotståndet mådde som kyckling. Risken är att vidare kunskaper har aptitdämpande effekt.
Samma sak gäller påskens läckerheter. Miljoner och åter miljoner ägg, tusentals kilo kött och fisk kommer att stå uppdukade på svenska bord. Ingen kan väl rimligen tro att storskalig produktion kan gå utan lidande? Visst – det är inte heller lätt att göra rätt. Frigående ekorekohöns har måhända producerat ägghalvorna på bordet, men hur mådde hönorna som värpte fram proteinet i gårdagens papardelle?
Svenskarna äter alltjämt mer kött, mer än någonsin tidigare. Nära hälften av allt nötkött är importerat, andelen för fläskkött ligger på en tredjedel. Jag är ett fan av hårda djurskyddsregler – men det är begripligt att svenska producenter känner frustration över att svenska konsumenter gärna vill ha bister lagstiftning hemmavid, men väljer danskt bacon om möjligheten finns.
Ibland talas det om vegetariska trender och att allt fler äter grönt och ekologiskt. Det kanske sägs så – men det finns ingen statistik som egentligen talar för att det är annat än snack. En och annan påse sojafärs har säkert blivit kuriosasås till pastan, men inte så ofta att det orsakar något brus i statistiken. Om något är trenden den motsatta. Kött äger. Lyxköttet är högsta mode och egenhändigt korvmakande för tillfället smärtsamt trendigt.
Samtidigt har det vegetariska utbudet blivit avsevärt mycket bättre, och fortsätter att bli det för varje år. För den som är sugen finns nu för tiden miljömärkt sojasill och vegoskinka, fejkon och bacos, veef och seitanstek. Knappast våghalsig föda – bakom namnen döljer sig trots allt bara formgivna vegetabilier.
Rycker det i häckelnerven? Känner du ett stort behov av att näpsa till om att morötter minsann också har känslor? Härmed en virtuell påskgåva till er, ett exemplar av av Jonathan Safran Foers bok ”Äta djur” till alla som gillar att, tja, äta djur. Inte för att Safran Foer levererar alla svar, utan för att han breddar perspektiven. Det köttindustriella komplexet borde rimligen inte lämna någon oberörd. Glad påsk!