Påven gör en resa i Det heliga landet. Eller till platsen för vår tids långvarigaste och hårdaste konflikt: Israel–Palestina.
Det finns alltså minst två betraktelsesätt när det handlar om påve Benedictus XVI:s veckolånga besök i Mellanöstern. Vatikanens upplägg förefaller utgå från en kombination av bägge, en kombination som man sannolikt föreställer sig ska ha en stark påverkan – och då i en god riktning. En resa för fred är den önskade överskriften.
Bevakningen i internationella medier är omfattande med reportage och analyser inför, under och förmodligen också efter. Men är detta presspådrag motiverat? Mitt svar är nej. Det handlar om en automatisk efterreaktion.
Den förre påven, Johannes Paulus II, verkade politiskt på ett sätt som påvarna inte gjort sedan reformationen och motreformationen på 1500-talet. Han rev inte ensam Berlinmuren men bidraget till kommunismens fall var utomordentligt stort. Som polack och katolska kyrkans överhuvud kunde han ge stöd och utöva en andlig ledning för dem som var aktiva i det polska motståndet mot kommunistregimen. I det förljugenhetens samhälle stod kyrkan och dess överhuvud för en kraft ovan den småskurna vardagen, för sanning och humanism.
Under några korta år förenades kyrka och fritänkande krafter och fick omkull det gamla systemet. Sedan dess har kyrkan i Polen mist sin glans för oss som tror på tolerans och fritt tänkande.
Det var med detta östeuropeiska frigörelseverk i ryggen som Johannes Paulus blev en kraft på den internationella scenen. Hans resor signalerade en ny öppenhet mot världen och gav kyrkan en ny röst. Låt vara att många inte ville höra dess moraliskt konservativa budskap, utan tog fasta på motståndet mot förtryck.
Följdriktigt tog Johannes Paulus också initiativ till kontakter med andra religioner på likvärdig grund, något som varit otänkbart under århundraden för en kyrka som gör anspråk på att vara den enda. Hans besök i Roms synagoga hade stark symbolkraft. Liksom givetvis hans resa till Bibelns land, dagens Israel.
Som så ofta är fallet med framgångsrika politiker vill många ta efter dem. Hur många nya Kennedy har vi inte sett utnämnas? Och hur gärna vill en svensk finansminister inte bli kallad en ny Gunnar Sträng?
Det är bara ett problem: efterföljarnas goda vilja räcker inte för att upprepa föregångarnas bravader.
Så är i hög grad fallet med påven Benedictus XVI. Han saknar sin företrädares politiska kapital, och alldeles uppenbart också hans talang. Medan Johannes Paulus förstod att läsa sin tid och handla har Benedictus hittills misslyckats på ett uppseendeväckande klumpigt sätt. Hans tal har tolkats som förolämpande av muslimer, samtidigt som han framstått som omisstänksam vad gäller antisemitiska uttryck. Och dessutom har han lyckats driva medlemmar bort från kyrkan där hans företrädare gjorde det motsatta. Historien med den Förintelseförnekande biskopen och den upphävda bannlysningen satte slutligen punkt för också många troendes förhoppningar på denne påve.
Det är alltså ingalunda någon ny Johannes Paulus som nu turnerar i Mellanöstern, det är en påve av ett gammaldags snitt, vars röst det inte finns någon chans att de hårdföra politikerna i regionen ska lyssna till. De behöver för den skull inte bli så brutala att de tillgriper Stalin och frågar hur många divisioner påven har. Av ren artighet tas kyrkoledaren förstås emot. Man kan till och med kosta på sig tillmötesgående uttalanden eftersom de kommer att vara glömda när påvens plan lyfter mot Rom.
Lärdomen av detta är att innehavaren av en post blott visserligen har makt men säkert är bara det formella inflytandet – att sätta sitt namn under beslut, förenklat uttryckt. Men från en post kan en människa göra större insatser och ha större makt än blott denna begränsade.
Inte ens den som har världens mäktigaste ämbete, USA:s president, kan utgå från att han får de framgångar han vill. Det visar exemplet George W Bush. Detta gäller än mer om ett så diffust ämbete som påvens. Benedictus är möjligen för gammal för att förstå hur begränsad hans roll är och förblir, han lär fortsätta att resa i ett tomrum.