Svenska utrikesdepartementet har
haft en pressbyrå i hundra år. Den inrättades i besvikelse över att omvärlden tog Norges parti under unionsstriden. Det berodde på att den var illa informerad, tänkte man i Stockholm och beslöt organisera moteld. En pressbyrås uppgifter var då för tiden ensidig: den skulle hjälpa till att föra ut regeringens uppfattningar i utrikesfrågor, och det helst utan att avsändaren var alltför tydlig.
Redskapen var svenska journalister i utländska huvudstäder som Paris, London, Berlin och kända vetenskapsmän, gemensamt för dem var att de kunde få tillträde till ledande tidningar av typen The Times i London. Dessa tidningar lästes av dem som utgjorde "den allmänna opinionen" vid den här tiden, det vill säga politiker, ämbetsmän, vetenskapsmän, journalister, företagsledare.
Glädjande nog var det trögt i begynnelsen, den svenska uppfattningen i Norge-Sverige konflikten var helt enkelt och rättvist svårsåld. Norrmännen hade goda skäl att bli självständiga.
Med åren har pressbyrån blivit mindre av försäljare av mer eller mindre lättförstådda ståndpunkter och i stället kommit att bli ett slags serviceorgan: utländska journalister ska betjänas i hopp om att de sedan förmedlar en realistisk bild av Sverige till sina läsare. Och dessa är inte längre en begränsad skara av inflytelserika personer i huvudstäderna. I dag har de flesta människor i öppna samhällen en uppfattning om andra länder, inte om alla andra men definitivt om de stora.
Sverige är ett mellanland i storlek. Uppfattningarna om oss i Europa är viktigast, och därnäst USA. Här kan enstaka böcker eller artiklar få ett genomslag som bedövar. Själv minns jag till exempel Der Spiegels artikel om "barngulag" på 1980-talet - Sverige var landet där barn togs i från sina föräldrar därför att dessa hade fel åsikter. Åtskilliga undrande kolleger hördes av från andra tyska tidningar, från engelska och - lätt skadeglada - danska. Nu har det gått några år och samma tidningar skriver med viss avund om hur
Sverige lyckas lösa ekvationen barn-yrke. Här anar jag en del strategiska insatser från UD:s pressbyrå - inte så att man placerat artiklar men så att intresserade utländska journalister satts i förbindelse med svensk sakkunskap och debattörer.
Till att sälja en regerings politik har man numera andra krafter än tjänstemännen på pressbyrån.