Hitler och Stalin förstörde Europa och knappast någon bekänner sig längre till deras läror annat än till deras historiesyn, deras utopiska optimism och framtidstro.
Ty en diktatur är aldrig här och nu och alltid någon annanstans än där och då. Framtiden är allt. Denna sekulära eskatologi kan påminna om religionens, men i stället för att skänka själen det eviga livet bidrog den som kommunism, nazism eller fascism till att hålla miljoner och åter miljoner själar i fångenskap.
Ändå har denna ideologiserade syn på historien överlevt de europeiska diktaturerna. Inte så att vi tror på det tusenåriga riket eller på det klasslösa samhället, men som Ernst Rolf sjunger i visan är vi övertygade om att allting blir bättre och bättre dag för dag. Krig, massarbetslöshet och orostider i största allmänhet är något som hör det förgångna till.
Denna i grunden naiva historieoptimism är i vår samtid djupt förankrad, tas som självklar, är oftast omedveten och – som varje ideologi eller försök att förutsäga framtiden – farlig.
Men den kan också leverera övertygande fakta. Sedan 1945 har i västvärlden flera generationer vuxit upp som förskonats från de bakslag och katastrofer som måste gälla som normala inslag i människans historia.
Tusentals år av historia har helt enkelt gjort en paus som hittills varat i ett drygt halvsekel. I ett historiskt perspektiv är det nästan en oändlighet. Den materiella levnadsstandarden har ideligen höjts och vetenskapliga framsteg förlängt själva livet, så till den grad att denna eviga ”boom” numera betraktas som vårt normaltillstånd.
Det är i dag stört omöjligt att övertyga unga människor om att EU först och främst finns till för att vi européer inte ska börja slå ihjäl varandra emedan krig i deras föreställningsvärld bara existerar på film eller någon annanstans.
Det är till och med svårt att argumentera mot en sådan hållning.
Faktum är att min egen generation, fyrtiotalisterna, sannolikt är den mest bortskämda som historien känner: våra liv skulle kunna beskrivas som ständigt stigande kurvor utan vare sig hack eller platåer, en tillvaro som skulle väcka avund hos alla tidigare europeiska generationer och hos hela vår icke europeisk-transatlantiska samtid.
Det kan verka som om med andra världskrigets slut en lucka öppnade sig i västvärldens historia som först nu håller på att stängas igen.
Eller vår historia tog paus. Det fram till dess rådande mönstret av upp och ner, historiska framsteg och bakslag samt inte minst långa perioder av stagnation verkade ha upphört för gott; nyhegelianer som Francis Fukuyama fick till och med för sig att historien kommit till sitt slut.
Vi befann oss redan i paradisets förgård och västvärldens människor tycktes genom sin aningslösa sorglöshet bekräfta detta.
De som visste bättre – de som upplevt kanske både trettiotalets depression och kriget – var få och ingen lyssnade på dem.
Naturligtvis behöver man inte bli särskilt gammal för att av egen erfarenhet veta att ”det var bättre förr” gäller på en hel del av livets områden, men allt oftare avfärdas den invändningen av dem som är födda efter kriget, och de gör det på biologiska grunder, kallar det sentimentalt pladder som hör ålderdomen till.
I själva verket är detta avfärdande nästan alltid en spegling av okunskap och det bristande intresse för historien som hör just den oreflekterade framtidsoptimismen till.
Och denna lucka eller paus i historien är amerikansk. I allt väsentligt var det Amerika som skapade och sedan garanterade den.
Det var Amerika som satte sin prägel på epoken, från demokrati, ekonomisk tillväxt, populärkultur, livsstil och rymdfärder bort till den fred som i allt väsentligt är en Pax americana; ironiskt nog skulle många av de fyrtiotalister som mer än några andra gynnats av denna ordning – inte minst i Europa – ägna en hel del tid åt att bekämpa och demonisera Amerika i stället för att visa om inte tacksamhet så åtminstone sin erkänsla.
Men kanske har det nu blivit dags?
Ty denna paus i historien går raskt mot sitt slut. Konkret innebär det att västvärldens gigantiska livsstilsbubbla kommer att krackelera och till sist lär spricka (och livsstilsbubblan är den farligaste av alla upptänkliga bubblor). Inför våra ögon pågår redan, sakta och obönhörligt som i en grekisk (sic) tragedi, eurons härdsmälta, och med euron riskerar EU och den gemensamma marknaden att försvinna.
Samtidigt förlamas Amerika av skulder som Rom under imperiets sista dagar medan Kina – en civilisation byggd på helt andra värden än vår – står för dörren. Och Kina kommer knappast att diskret knacka på den.
Alltså apokalypsen? Nej.
Vår historia lär bara avsluta sin paus eller rast för att ge sig ut på vandring igen. Vi skulle kunna hävda att den återgår till sina gamla vanor. Dessutom är allt en fråga om perspektiv.
Förmodligen anser miljarder asiater att det är hög tid att inte längre behöva leva på den vite mannens villkor i vad som trots samtidens civiliserade umgängesformer ändå måste påminna dem om beroende och ett kolonialt förflutet.
Mitt stoiska jämnmod kan förstås ha med min ålder att göra. Nästan hela mitt liv utspelades i den amerikanska livsstilsbubblan. För de yngre – och historielösa – däremot kommer det att bli mycket annorlunda. Jag avundas dem inte.