Regeringen Bildt och Socialdemokraterna i opposition enades om ett nytt pensionssystem. Det var stort och klokt.Med finanskrisen kom den första stora prövningen. Effekten av att börsen rasade 2008, att priserna sjönk liksom antalet sysselsatta kunde bara leda till en sak, och det per automatik: att pensionerna sänktes.
Balanseringen i pensionssystemet slog till. Hårt. Lite för brutalt för politikerna i gruppen som ska vårda systemet. Förra våren bestämde de sig för att justera bromsen; den ska pumpa lite i taget i tre år i stället för att stampas i på en gång.
Det handlar om plåsterpsykologi. Politikerna valde att pilla av sakta och försiktigt: aj, aj, aj. Jag föredrar AJ, ett snabbt ryck som känns mer, men med kortare smärttid.
Motsatt val går att förstå, det viktiga var att de fem partierna var ense. Men där får det vara nog. När de borgerliga nu (DN 29/3) är ute efter att dra plåstret ännu långsammare, göra ny skulduträkning över längre tid, gör Socialdemokraterna rätt i att säga nej. För varje gång politikerna är inne och ändrar i pensionssystemet minskar människors tro på att det ska hålla över tid, och det öppnar för påtryckningar från olika grupper.
Även om politikerna säkert kan komma på finjusteringar som förbättrar systemet på marginalen är det bättre att avstå. Varje ingrepp skapar osäkerhet. I stället bör partierna tänka rejält på den stora frågan – att höja pensionsåldern.
När uppgörelsen gjordes 1994 beräknades en 65-årig man ha 16 år kvar att leva och en kvinna nästan 20 år. En man som firade denna födelsedag i fjol hade i snitt 18 år kvar och en kvinna drygt 21 år.
Denna angenäma utveckling kostar. Om Sverige inte får en jobboom handlar det om högre avgifter och sämre pensionsutveckling. Eller om att säga 67 år, eller i alla fall 66, för att få garantipension.