Stora ledare lämnar ofta stora problem efter sig. Margaret Thatcher är inget undantag.
Det är en upplevelse att se Meryl Streep gestalta Margaret Thatcher i filmen ”Järnladyn” som har svensk premiär på fredag. Streep fångar in mimiken, gesterna, tonfallet. Hon fyller Thatcher med liv och mänsklig realism. Hon lyckas ringa in både storheten och självrättfärdigheten hos den före detta brittiska premiärministern, utan att alltför ofta passera gränsen mot satir.
”Järnladyn” har redan återväckt intresset för en av 1900-talets mest omtalade ledare, men något betydelsefullt politiskt porträtt är filmen inte. Thatcher framställs mer som en kufisk figur än som en kvinna med idéer, uppfattningar och ambitioner.
Därmed döljs hennes viktigaste bidrag till Storbritanniens nutida historia: att få landet att räta på ryggen efter decennier av politisk och ekonomisk nedgång.
1970-talet hade varit en period av turbulens. Återkommande strejker ledde till kaos. Ekonomin befann sig i spillror och Internationella valutafonden fick komma till undsättning. Det fanns en uppgivenhet och en känsla av att britterna hade sina bästa dagar bakom sig.
Margaret Thatcher bröt sig loss från sitt eget partis sökande efter en medelväg, en inställning hon föraktade, och iscensatte en radikal kursomläggning i samband med valsegern 1979.
Därefter utkämpade hon ”en daglig strid” för att få sitt land på fötter. Stundtals tog sig den kampen våldsamma uttryck såväl utomlands som på hemmaplan.
Thatcher hade haft svårt att bli vald i ett välmående Storbritannien. Hon blev premiärminister i ett land med hög inflation, urstarka fackföreningar, krisande industrier – och detta samtidigt som det kalla kriget pågick.
Vem var politikern Margaret Thatcher?
Ekonomiskt är hon mest känd för sin marknadsliberalism, men det som präglade den första regeringsperioden var hennes kompromisslösa åtstramningar för att knäcka inflationen. Striden sammanföll med en djup lågkonjunktur och nedskärningarna höll på att sluta med ekonomisk och politisk förskräckelse. Storbritannien skakades av social oro. Våld eller hot om våld fick dock inte premiärministern att ändra färdriktning.
Hon uteslöt varje form av reträtt (”u-sväng”), även när kraven väcktes bland de egna: ”You turn if you want to, the lady’s not for turning”, lät ett av hennes mest minnesvärda uttalanden.
Kompromisslösheten präglade Thatchers elva år som premiärminister och den var både hennes styrka och svaghet.
Målmedvetet lyckades hon bryta upp stelheterna i brittisk ekonomi och pressa tillbaka facklig övermakt. Storbritannien hade fortsatt ner mot den ekonomiska källaren om utvecklingen inte vänts.
I kampen mot kommunismen och i Falklandskriget kom principfastheten också väl till pass. Om det inte varit för Thatchers benhårda motstånd hade den argentinska militärjuntan, som låg bakom invasionen av den brittiska kolonin, knappast kapitulerat.
Segern i Falklandskriget hjälpte Thatcher att bli omvald, trots den usla ekonomin, och fick hennes självförtroende att stiga långt över taket på 10 Downing Street.
1980-talet hade på olika områden gett Margaret Thatcher de perfekta fienderna: den fascistiske generalen Galtieri, den maktfullkomlige fackföreningsbasen Scargill, den ständigt närvarande Sovjetkommunismen.
Det är ingen tillfällighet att Thatcher inspirerade liberal-konservativa partier i hela världen med sin retorik och beslutsamhet, inte minst den svenska borgerligheten. Tillsammans med den amerikanske presidenten Ronald Reagan ingav hon hopp och mod hos alla som längtade efter ett alternativ till socialismen. Hon formade en generation politiskt aktiva. Det gällde, som Thatcher påpekade, att gå upp tidigare på morgonen än de marxistiska motståndarna.
Men Thatcher nöjde sig inte med enstaka ideologiska strider. Hon utkämpade krig på mängder av fronter varje dag, också i sin egen regering, vilket till slut ledde henne mot avgrunden.
EU-samarbetet betraktade hon med förakt. En av hennes första symboliska strider var att begära en budgetrabatt för Storbritannien, ett krav som hon drev med en oresonlighet som skapade bittra fiender på kontinenten.
Européerna var svaga och ryggradslösa, tyckte Thatcher, och deras samarbete för fred såg hon mest som ett hot mot Storbritanniens suveränitet. Hon drog sig inte för att appellera till motvilja mot det främmande när argumenten tröt.
Hennes besatthet av att införa ett slags medborgaravgift (”poll tax”) utlöste våldsamma protester 1990 och bekräftade för många i regeringen att premiärministern blivit oförmögen att lyssna och ompröva argument.
Till slut ledde låsningarna och den alltmer arroganta presidentstilen till att partivännerna stack kniven i premiärministerns rygg, trots att hon vunnit tre val på raken – 1979, 1983 och 1987.
Margaret Thatchers bestående avtryck i brittisk politik är att hon permanent förändrade både sitt eget konservativa parti och brittiska Labour.
Tony Blair hade aldrig skapat New Labour utan Thatchers förskjutning av den ideologiska mittpunkten.
Men spegelbilden av framgången blev också krisen hos de konservativa, som pågick i nästan två decennier efter hennes avgång. Till slut kom David Cameron och vågade kliva ur skuggan.
Stora ledare som dominerat sina partier lämnar ofta stora problem bakom sig. Observationen är inte begränsad till brittisk politik. Den skulle lika gärna kunna handla om svenska politiker som Göran Persson och Alf Svensson, och vad som hänt med S och KD efter deras avgångar.
Filmen ”Järnladyn” ger inte svaret på frågan ”Vem var Margaret Thatcher?” Men den lyckas ändå gestalta en kvinna som präglar sitt land, långt efter sin avgång, och som är allt annat än ryggradslös.
Så vill hon nog också bli ihågkommen, premiärministern som lovade att starta ett företag efter sin politiska karriär.
Det symboliska namnet? ”Rent-a-Spine”; hyr en ryggrad.