Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Ledare

Peter Wolodarski: Avtrubbning är Jimmie Åkessons bästa hopp

Inte ett parti som andra.
Inte ett parti som andra. Foto: Roger Turesson

Ju fler skandaler som omgärdar Sverige­demokraterna, desto mindre tycks vi bry oss. Det är en reaktion som spelar SD i händerna.

Avtrubbning drabbar alla. Vi kan mer eller mindre sluta reagera på sådant som tidigare satte fart på pulsen.

Den som dagligen upplever våld riskerar efter hand att ­acceptera våldet som ett naturligt inslag i livet. Den som ofta hör kränkande tillmälen om andra blir lätt deformerad i sin människosyn. Det repetitiva normaliserar.

Varje gång vi hör något upprörande om Sverigedemokraterna, tycks det som att vi kollektivt dras mot detta slags likgiltighet. Ju fler skandaler, desto mer blasé.

I fredags blev det känt att SD-politikern Catharina Strandqvist poserat med ett hakkors. Tidningen Expo publicerade flera bilder på Strandqvist, som är förstanamn på SD-listan till fullmäktige i Halmstad, när hon städar på en fest – iförd armbindel med svastikan.

Sverigedemokraterna förnekar inte att bilderna är äkta. Men enligt SD:s pressansvarige Martin Kinnunen rör det sig om en publicering avsedd att skada partiet. Strandqvist hyser inga nazisympatier, hon visade bara dåligt omdöme, hävdar Kinnunen:

”Bilden togs under en fest, sent på natten och när hon var berusad. Det rörde sig om ett spex.”

Om något liknande hänt i, säg, Kristdemokraterna kan vi vara säkra på en sak: det hade blivit ett ramaskri, internt och externt. Partiledningen hade utan ursäkter tagit avstånd från politikern i fråga. Uteslutning hade sannolikt väntat.

Om Kristdemokraternas press­ansvarige dessutom valt att använda begreppet ”spex” för att förklara hakkorsskandalen skulle kravet på avgång inte begränsat sig till ”spexaren”. Även pressekreteraren skulle ligga illa till. Så nonchalant och ursäktande skulle inget annat parti tillåtas agera.

Men med Sverigedemokraterna är det annorlunda. Det är som att vi inte längre förväntar oss mer av partiets företrädare, det är som att varje ny skandal mest av allt tröttar ut – snarare än att väcka normala instinkter till liv. Det är som om Sverigedemokraterna bedöms med en annan måttstock.

Ordföranden i partiets riksvalberedning kan dölja sin bakgrund som grov och återfallande brottsling, och ljuga om saken i sin vandelsförsäkran. Han sitter kvar på sin post och toppar val­sedeln till fullmäktige i Helsingborg.

Partiets vice ledare kan avslöjas med att under 2000-talet ha spottat rasism i närradio och velat kasta ut en halv miljon ”parasiter” från Sverige – han fortsätter som tidigare.

Partisekreteraren kan bunta ihop homosexualitet med tidelag och pedofili, och tala om ”dessa sexuella avarter” – han representerar SD vidare.

Partiledarens högra hand kan efter terrordåden i Norge twittra: ”Nästa jävel som ojar sig om hur synd det är om alla snälla muslimer när det ligger blödande norrmän på gatan kommer avföljas” – han fortsätter att styra och ställa i SD.

Partiets talesmän i ekonomiska och rättsliga frågor kan glida runt i Stockholmsnatten, häva ur sig kränkande tillmälen och beväpna sig med järnrör – och SD begär att bli betraktat som vilket riksdagsparti som helst.

Men Sverigedemokraterna har aldrig varit ett parti som andra. Hatet, rasismen och våldet löper som en röd tråd genom SD:s historia. När partiet grundades 1988 rymde den första styrelsen personer som hade sin bakgrund i nazistiska Nordiska rikspartiet och fascistiska Nysvenska rörelsen.

Vi talar inte om det svenska 1930- talet utan om sådant som inträffade för mindre än 30 år sedan.

Sedan fyra år sitter Sverigedemokraterna i riksdagen. SD talar om nolltolerans och bedriver i dagarna en kampanj där man påstår att ”rasism aldrig får accepteras” – för att i nästa stycke återfalla i sin vanliga antiinvandringsretorik.

Det är samma parti som jublade under sin EU-valvaka i maj när det stod klart att Nationella fronten i Frankrike gjorde ett rekordval, ett högernationalistiskt parti som SD tagit emot ekonomiskt stöd från.

Runt om i Europa blev EU-valet en framgång för liknande rörelser. I boken ”Vasakärven och järnröret” (Weyler) uppmärksammar journalisten och författaren Per Svensson hur Mattias Karlsson, Sverigedemokraternas tongivande ideolog, analyserade valet på Facebook dagen efter.

Den politiska huvudkonflikten står inte längre mellan höger och vänster, noterade Karlsson på Facebook, utan mellan ”värdekonservativa patrioter och kosmopolitiska kulturradikaler. Den stora avgörande striden om vår civilisations, våra kulturers och våra nationers överlevnad har gått in i en ny, mer intensiv och mer avgörande fas.”

Detta slags apokalyptiska nationalism har en bestämd historia, konstaterar Per Svensson i sin bok. Det är ett eko från det europeiska 1930-talet.

Kosmopoliter mot patrioter. Överlevnad och avgörande strid. Så talar den som drömmer om en radikal samhällsomstörtning.

Känselspröt kan bli slitna när de gång på gång utsätts för oljud. Med Sverigedemokraterna löper vi ständigt risken att trubbas av, att sluta reagera mot ord och idéer som är hämtade ur en annan, mörkare tid.

Denna kollektiva utmattning är SD:s bästa hopp.

twitter.com/pwolodarski
Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.