Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Ledare

Peter Wolodarski: Barack Obama är rätt ledare för USA och världen

Söndagskrönikan – Peter Wolodarski.

För fyra år sedan befann sig USA i djup kris. Landet har sedan dess steg för steg återhämtat sig.

Morgonen efter Barack Obamas stora seger 2008 öppnade jag dörren för att hämta den blå plastpåsen med New York Times. Vi bodde i Bostonområdet den hösten och ville läsa allt om den nye presidenten.

Utanför porten låg inte tidningen som vanligt. Jag satte på mig jackan och sprang till närmaste affär för att köpa ett exemplar, men ansträngningen var fåfäng. New York Times hade sålt slut i hela staden. Alla ville ha tidningen den morgonen, vilket förmodligen förklarade varför vårt prenumererade exemplar hade försvunnit.

Barack Obamas historiska valvinst framkallade ett slags förvånad lycka. I september hade investmentbanken Lehman Brothers kollapsat och under ett par skakiga dagar kändes det som om ekonomin föll fritt.

Med Barack Obama kom tron på framtiden åter. Nu kunde det i alla fall inte bli värre, resonerade många.

Hösten 2012 ställer sig åtskilliga amerikaner Ronald Reagans klassiska fråga: Har ni det bättre i dag än för fyra år sedan?

Svaret borde bli ”yes, yes, yes”.

När Obama installerades som president hade arbetslösheten exploderat. I oktober 2009 nådde den 10 procent. Utvecklingen har sedan dess gått stadigt åt rätt håll och i dag är andelen utan jobb strax under 8 procent.

Samma sak kan sägas om ekonomin i stort. Den rasade när Obama tog över, vilket orsakade ett historiskt hack i BNP-kurvan. USA har sedan dess tagit igen det man förlorade under nedgången.

Andra data vittnar också om att landet successivt återhämtar sig. Det ser bra ut på börsen, bostadspriserna stiger något och bilförsäljningen går upp.

De ekonomiska problemen är fortfarande betydande. Ingen president kan vara stolt över en arbetslöshet kring 8 procent. För miljontals amerikaner blev krisen en personlig tragedi, något som det rekordstora beroendet av matkuponger vittnar om.

Men utvecklingen är trots allt positiv. Jämfört med situationen i Europa, där en misslyckad hantering av finanskrisen orsakat massarbetslöshet och fallande BNP, framstår USA som en ö av stabilitet. Tack vare ekonomiska stimulanser och aktiva insatser från centralbanken Federal reserve har en stor depression undvikits.

Barack Obamas största problem är de enorma förväntningar han skapade för fyra år sedan. De var omöjliga att leva upp till; han var dömd att bli sin egen retoriks fånge.

Men Obama har också gjort stor skillnad. Det är under hans tid i Vita huset som USA tagit steget mot en sjukförsäkring för alla medborgare och därmed upphävt en nationell skam. Det är under hans år som krig börjat avslutas och jakten på bin Ladin nått sitt slut. Det är under hans period som homosexuellas rättigheter stärkts påtagligt. Det är under hans mandat som USA återvunnit respekt och anseende internationellt.

Den senaste veckans framgångsrika hantering av ovädret ”Sandy” påminner också om styrkan i hans ledarskap: stabiliteten och inriktningen på rationella lösningar.

Sant är att Obama inte levt upp till sitt löfte om att överbrygga motsättningarna i Washington. Hans program för de kommande åren är påfallande vagt och magert. Det saknas en realistisk plan för hur underskotten på sikt ska kapas.

Det finns också oroande tecken på att Obama inte har tillräcklig social förmåga och lust för att förbli effektiv som president.

Men vad är alternativet?

Utmanaren Mitt Romney har bedrivit valrörelse som om han säljer produkter på marknaden. Det konsumenterna inte tycker om tar han bort, det väljarna för dagen efterfrågar lägger han till. Inga principer är heliga i kampen om att rosa kunderna. Romneys historiska bedrift som politiker – den sjukförsäkring han införde som guvernör i delstaten Massachusetts – passar numera inte in i budskapet.

Hans traditionellt frihandelsvänliga linje är förgiftad av det populistiska pratet om att från dag ett i Vita huset stämpla Kina som en ”valutamanipulatör”.

Vad den republikanske presidentkandidaten egentligen anser om avgörande ämnen beror på dagsformen. Innan Romney försökte bli president framstod han som någorlunda liberal i livsstilsfrågor.

Var står han i dag? I förra veckan ställdes saken på sin spets när Richard Mourdock, republikansk kandidat till senaten från Indiana, sade att även när livet börjar med en våldtäkt så är det ”något som Gud avsåg skulle ske”.

Mourdock råkar var den ende senatskandidat som Mitt Romney aktivt ställt sig bakom, enligt tv-programmet ”Meet the press”.

Det säger en del om Romney, men påminner framför allt om den radikalisering och högervridning som republikanerna genomgått.

Moderata kandidater har svårt att få stöd. Kravet på konservativ renlärighet har växt. Republikanerna har än mer blivit de vita männens parti, medan Obamas väljare utgör en större mosaik av det amerikanska samhället.

George W Bushs utrikesminister Colin Powell meddelade nyligen att han åter tänker rösta på Obama. Republikanen John Sununu, tidigare guvernör, utbrast då att Powell enbart stödjer Obama för att de båda är svarta.

Powells gamle stabschef, republikanen Lawrence Wilkerson, kom snabbt med en isande replik: ”Låt mig vara uppriktig: mitt parti är fullt av rasister. Och det verkliga skälet till att en betydande andel vill ha bort Obama från Vita huset har inget att göra med hans karaktär eller kompetens som befälhavare utan med hans hudfärg. Det är avskyvärt.”

På tisdag är det amerikanernas tur att göra sitt val. Att döma av opinionsmätningarna är loppet öppet.

Även om den elektriska känslan från november 2008 är borta förtjänar Barack Obama att bli omvald. Inte på grund av sin retorik eller bakgrund. Utan för vad han åstadkommit och hur alternativet ser ut.

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.