Signerat

Peter Wolodarski. Befria riksbanken och regeringen från dogmerna.

Fel analys, fel recept.
Fel analys, fel recept. Foto: Beatrice Lundborg

Sverige tycks ha ­hamnat i ett japanskt läge med obefintlig inflation och låg tillväxt. Det kräver en ny ­ekonomisk politik.

Lars E O Svensson vägrade att vara jasägare i Riksbankens direktion. I flera år reserverade han sig mot räntepolitiken, ifrågasatte sina kollegers inflationsprognoser och redovisade öppet sina tankar. Nästan alltid bemöttes hans argument med tystnad.

Våren 2013 var Lars E O Svenssons tid som vice riksbankschef över. Det blev ingen fortsättning, trots att Svensson är en av världens ledande forskare inom området penningpolitik.

Han lämnade direktionen i protest, och riksbanksfullmäktige uppmuntrade honom inte att stanna. De hade gjort sitt val, på samma sätt som när de året innan gett Stefan Ingves – den främsta måltavlan för Svenssons kritik – ytterligare sex år som riksbankschef. Därtill utnämnde fullmäktige två nya ledamöter som förväntades stödja Ingves.

Redan innan Lars E O Svensson lämnade Riksbanken var det tydligt att hans argument hade bäring. Sveriges räntepolitik avvek från omvärlden, inflationstrycket var svagt, ekonomin behövde mer stimulanser. Game, set and match.

Det rådde i september formellt deflation i Sverige, alltså motsatsen till inflation. Prisnivån sjunker och en ond spiral riskerar att skapas.

Därmed är det övertydligt att Riksbankens styrränta systematiskt satts för högt, vilket lett till högre arbetslöshet än nödvändigt. Exakt hur många jobb som gått förlorade kan diskuteras. Men det råder inget tvivel om att ränte­politiken haft negativa konsekvenser – och fortsätter att hålla tillbaka svensk ekonomi. Hushållens skulder, som Riksbanken varit fixerad vid, har dessutom stigit i värde som en följd av deflationen.

Det märkliga med denna historia är inte att Riksbankens majoritet haft fel. Det har hänt förr och lär inträffa igen. Makthavare med bekymrade miner har inte alltid rätt.

Det förvånande är däremot hur lite stöd som Lars E O Svensson fått utanför Riksbanken, inte minst i den politiska världen. Varken Moderaterna eller Socialdemokraterna har orkat säga sanningen om räntepolitiken. Riksbankens självständighet innebär ju inte att dess ledning står över kritik – Stefan Ingves och de andra i direktionen ska till exempel svara inför riksdagen.

En möjlig förklaring till tystnaden är att politikerna gjort snarlika feltolkningar. Anders Borg och Magdalena Andersson har varit så präglade av gamla sanningar att de helt enkelt inte sett verkligheten som den är.

Debatten om överskottsmålet i statens finanser är illustrativ. Trots att stora delar av världen, inklusive Sverige, fortsätter att plågas av den värsta krisen sedan 1930-talet förs diskussionen på ungefär samma sätt som om det handlade om en ”normal” lågkonjunktur. Varken den nuvarande eller tidigare regeringen tycks ha noterat vad som pågår i Europa. De ser inte nolltillväxten, deflationstendenserna eller de extremt låga räntorna på statspapper – i sig ett mått på allvaret. Just nu kommer illavarslande signaler om att krisen återigen fördjupas.

Finansminister Magdalena Andersson häpnar över hål i statskassan, trots lågkonjunktur och historiskt låg statsskuld. Är hennes uppfattning att vi ska ha budgetbalans fast arbetslösheten är onormalt hög? Ska finanspolitiken stramas åt när landet behöver starkare efterfrågan?

Lika besynnerligt är att statsminister Stefan Löfven på sin första Europaresa ger stöd åt den tyska sparfilosofin, samtidigt som den europeiska ekonomin är i skriande behov av både draghjälp från Tyskland och en mer flexibel tolkning av tillväxt- och stabilitetspakten. Måttet på framgång är inte budgetbalans utan en växande ekonomi och lägre arbetslöshet.

Det är obefintlig eller negativ tillväxt i flera länder som just nu orsakar underskott i staters finanser, inte bristande budgetdisciplin. Nedskärningar i en situation där centralbankerna redan sänkt räntan till noll leder bara till ännu sämre tillväxt och endast marginella budgetförbättringar.

Här finns en viktig pedagogisk uppgift för våra nationalekonomer: förklara varför deflation är riskabelt, berätta varför budgetbalans inte är ett rimligt mål när det råder nolltillväxt, bena ut sambandet mellan låga marknadsräntor och dystra framtidsutsikter.

Den svenska tioårsräntan låg i fredags på 1,18 procent – en historisk bottennotering. Marknaden lägger pengar på hög hos staten i stället för att investera. Förväntningarna om BNP-tillväxt i Sverige det närmaste decenniet är mycket låga.

Det har länge talats om att Europa riskerar att hamna i en japansk situation. Efter Japans finanskris i början av 1990-talet följde en lång och utdragen tid med låga räntor, låg tillväxt och perioder med fallande priser.

Vi rör oss dit. Efterfrågan är svag, inflationen som bortblåst. Att döma av prissättningen på de finansiella marknaderna befinner vi oss redan i Japan.

I detta läge borde Riksbanken och regeringen dra två slutsatser.

För det första: sänk styrräntan till noll eller något under noll och överväg i likhet med andra centralbanker ytterligare stimulansåtgärder. Inspiration kan hämtas från Federal Reserve, Bank of England, Bank of Japan och Schweiz nationalbank.

För det andra: eftersom stimulanserna från Riksbanken uppenbarligen inte räcker behöver också finanspolitiken hjälpa till. Målet om överskott i statens finanser får inte vara ett hinder i detta speciella läge.

Vad kan då göras? Tack vare de historiskt låga marknadsräntorna har Sverige ett ypperligt tillfälle att såväl tidigarelägga som öka satsningarna på till exempel infrastruktur, utbildning och forskning. Det kan ske genom praktiskt taget gratis lånefinansiering, eftersom statens upplåningskostnader är försumbara.

Magdalena Andersson talar om att det är ”tomt i ladorna”. Med det synsättet får man intrycket att det offentliga ska spendera i högkonjunktur och spara i lågkonjunktur – en politik som skulle förstärka konjunktursvängningarna. Synsättet ter sig bisarrt i ljuset av vad vi lärt oss om ekonomisk politik. Och vad är det för fel att genomföra lönsamma investeringar när de kan göras till nollränta och det finns lediga resurser?

Någon borde befria svensk ekonomisk debatt från de dogmer som fortfarande kväver tänkandet hos såväl Riksbanken som finansdepartementet – och som mest av allt för tankarna till den amerikanska Tea party-rörelsen.