Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Ledare

Peter Wolodarski: Billigare flyga än åka med dödens båtar.

Migranter som räddats ur Medelhavet förs in till hamnen i Catania, Sicilien. Den som vill till Europa för att söka asyl tvingas välja en riskabel båtresa i stället för en säkrare flygstol.
Migranter som räddats ur Medelhavet förs in till hamnen i Catania, Sicilien. Den som vill till Europa för att söka asyl tvingas välja en riskabel båtresa i stället för en säkrare flygstol. Foto: Alessandro Bianchi/Reuters

Om det fanns lagliga vägar in i Europa hade människor inte behövt dö på Medelhavet. Veckans katastrof var möjlig att undvika.

För att förstå det svåra måste ibland de enkla, lite naiva frågorna ställas. I veckan gjorde professor Hans Rosling just det när han i en video på Youtube diskuterade flykten över Medelhavet.

Fler människor än någonsin dör när de försöker ta sig från Nordafrika till Europa. En del är ekonomiska migranter, men de allra flesta söker sig till vår del av världen undan krig och förtryck. Varför, frågade Hans Rosling, tar de landvägen till Libyen för att sedan åka med båtar som är ökända för sin bräcklighet.

Har de inte råd med en säkrare transport?

Om det handlade om pengar är jämförelsen inte svår att göra. Man kan flyga från Etiopiens huvudstad Addis Abeba till Stockholm för några tusen kronor. Eller från Libanon till London för ungefär lika mycket. Eller från Kairo till Rom för mindre än så.

Som jämförelse kostar de farliga båtresorna, som lett till 1.000 döda denna månad, omkring 10.000 kronor.

Man kan alltså flyga till Europa för mindre än hälften av priset för en livsfarlig båttur. Pengarna räcker även till en enkel biljett i Business class. Så varför, undrar Hans Rosling retoriskt, varför åker inte båtflyktingarna säkert och bekvämt med flyg? Varför utsätter de sig själva för enorma risker och påfrestningar?

Det grymma svaret är att EU:s medlemsstater inte ger dem något val. Gränsen till Europa är medvetet tilltäppt.

EU:s regelverk förhindrar flyg­bolagen att transportera passagerare som saknar inresetillstånd. Flyktingarna ges i praktiken ingen möjlighet att söka asyl – de blir stoppade redan vid check-in-disken.

Landvägen är också den blockerad. När tusentals syriska flyktingar häromåret tog sig in i EU via Bulgarien, uppförde landet ett tre mil långt rakbladsstängsel längs turkiska gränsen.

I sitt prisbelönta reportage ”Drömmen om Sverige” besökte DN:s reporter Niklas Orrenius och fotograf Anders Hansson den bulgariska staden Svilengrad. Där har polisen en sambandscentral för att bevaka gränsen. Med hjälp av ett EU-finansierat övervakningssystem, tillverkat av svenska Ericsson, ser polisen hur människor närmar sig Bulgarien. Då ringer de sina turkiska kolleger som stoppar flyktingarna innan de når gränsen.

”Det är ett utmärkt system. Det har både mörkerseende och värmesensorer. När det känner av kroppsvärme så går ett litet larm, och så riktas automatiskt kameror i den aktuella sektorn åt det hållet. Titta här!” berättar en bulgarisk polis i reportaget.

Så förhindras människor rent fysiskt att utnyttja sin rätt att söka asyl. De bevakas, de trycks tillbaka, de behandlas som oönskade, i organiserad form mellan två länder.

Samtidigt som Europas politiska ledare uttrycker sin förfäran över döden på Medelhavet får man aldrig glömma vad som skapat marknaden för cyniska och skrupelfria flyktingsmugglare.

Det hade inte behövt bli så här. Om det funnits lagliga vägar in i EU hade ingen flykting betalat 10.000 kronor för att ta sig över Medelhavet. Om det existerat en känsla av kollektivt ansvar för humanitära katastrofer i vår närhet skulle inte människor drunkna utanför EU:s hamnar.

Syrien är ett belysande exempel. Sedan kriget startade för fyra år sedan har ungefär varannan invånare tvingats överge sitt hem. FN:s flyktingorgan UNHCR beräknar att fyra miljoner människor har flytt landet. Av dem befinner sig nästan två miljoner i Turkiet.

Som en jämförelse har färre än 200.000 sökt asyl i något av EU:s 28 medlemsländer.

Eller med det mer korrekta tillägget: lyckats söka asyl. Ty Europas politik har hittills varit att så få som möjligt ska kunna ta sig hit. Inget anständigt land kan nämligen skicka tillbaka en männi­ska till krig och terror; alltså gäller det att inte ens behöva ta ställning till den moraliska frågan.

Därav taggtråden. Därav reglerna som förvandlar flygbolagen till gränspoliser. Därav den svarta flykting­marknaden – och massdöden på Medel­havet.

Brittiska The Guardian intervjuade i veckan FN:s specielle rapportör i migrationsfrågor, François Crépeau. ”Einstein har definierat galenskap som en process där vi upprepar samma sak och förväntar ett annat resultat”, sade han.

1.000 personer har under april drunknat i havet. Det kommer att bli fler, om samma politik fortsätter.

Syrienkrisen visar inga tecken på att dämpas. Vad som behövs är en långsiktig plan där västvärlden tar ett gemensamt ansvar för att hjälpa, ungefär som man gjorde för Indokina för 30 år sedan, anser François Crépeau.

Om Europa, USA och Kanada tillsammans lovar att hjälpa en miljon syriska flyktingar de närmaste fem åren kommer lidandet och pressen på grannländerna att minska radikalt.

Samtidigt behöver varje enskilt land inte ta emot så många hjälpbehövande, eftersom ansvaret är jämnt fördelat. Antalet flyktingar bestäms utifrån de deltagande ländernas storlek eller ekonomi, transporterna kan organis­eras.

Likaså behöver EU:s medlemmar på allvar förändra situationen för de människor som med smugglares hjälp kommer till Europa för att arbeta, ofta till eländiga villkor. Också här behövs legalisering och organisering. I stället för att vara utlämnad åt maffialiknande typer förtjänar de ekonomiska migranterna säkra transporter och anständig ersättning. På detta område finns goda exempel på arbetskraftsinvandring från Europas efterkrigstid.

Hela DN:s förstasida visar i dag en av flyktingbåtarna över Medelhavet, fotograferad från luften. Rubriken är ”Varför?”

Det är lika mycket en fråga som förtvivlan över den skamliga politik som bidragit till lidandet och desperationen.

Tusen människor hade inte behövt dö i Medelhavet.

twitter.com/pwolodarski

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.