Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Ledare

Peter Wolodarski: Brytningstid för rådvilla svenska politiker

Tusentals politiker, lobbyister och journalister är på väg mot Almedalen i Visby. Fem punkter summerar stämningsläget inför den stundande politiker­veckan.

Passivitetens förbannelse
Man skulle kunna tro att det fanns ett samband mellan omvälvande samhällsskeenden och temperaturen i vår egen inrikespolitik. Icke så.

Trots att vi lever i en osäker tid, med många dramatiska händelser, råder ett slags stiltje bland de svenska partierna.

Fredrik Reinfeldt anstränger sig för att låta som en statsman men agerar knappast som en ledare. Han pekar varken ut en framtidsriktning eller lägger större förslag i riksdagen. Politiken hankar sig fram och är halvt frånkopplad från krisen runt om i Europa, även om oron och instabiliteten i hög grad påverkar Sverige.

Stefan Löfven har en mer prövande ansats, men också han känns begränsad och orolig för att göra misstag. Han vill undvika stora gester, à la Juholt, och nöjer sig med att bedriva politik så som han skötte Metallfacket: lågmält och resultatinriktat.

Om inte dessa herrar snart fyller det vakuum som uppstått kommer någon annan att göra det.

Jobben fortsatt viktigast
Debatter kommer och går men ett ämne består: jobben. Enligt SOM-institutets årsrapport, som presenterades i veckan, fortsätter svenskarna att ranka arbetslöshet och sysselsättning som det enskilt viktigaste frågekomplexet. Därefter kommer skolan, tätt följd av sjukvården.

Arbetsmarknad, utbildning och vård är för övrigt samma tre områden som låg i topp i den föregående SOM-mätningen från hösten 2011.

Invandring och immigration, som präglat mycket av debatten sedan förra hösten, ligger först på fjärde plats; dock har andelen som prioriterar frågan ökat.

Att Socialdemokraterna riktar in sina ansträngningar på att tala om jobben är därför logiskt, på samma sätt som det var naturligt för Fredrik Reinfeldt 2006.

Det är väljarnas enskilt viktigaste fråga, och det finns goda skäl till det.

Arbetslösheten har bitit sig fast kring 8 procent, vilket till och med är högre än när alliansregeringen tillträdde för sju år sedan.

Däremellan har Europa och USA plågats av en finanskris, som fortsätter att trycka ned tillväxten och slå ut människor från arbetsmarknaden.

Huvudfrågan i valet nästa år blir ofrånkomligen: kommer väljarna att ge Anders Borg fortsatt grönt ljus för en historiskt hög arbetslöshet?

Blockpolitikens sista strid
I drygt tio år har svensk politik varit cementerad i två politiska alternativ. Den alliansregering som Fredrik Reinfeldt i dag leder föddes ur ett samarbete som började formas när Bo Lundgren var moderatledare.

Känslan var då att Socialdemokraterna regerade för alltid och att det behövdes ett tydligt borgerlig alternativ till Göran Persson, som framstod som allt mer tondöv och deformerad av makten.

Sedan dess har mycket hunnit hända: de borgerliga har vunnit två val på raken, Socialdemokraterna har avverkat tre partiledare och Sverige­demokraterna sitter sedan valet 2010 i riksdagen, till synes säkert.

Flera av de mindre borgerliga partierna ligger dessutom illa till i opinionen, och löper en klar risk att åka ur riksdagen. För sin egen överlevnads skull måste de börja profilera sig och ta strider.

Det mesta talar därför för att blockpolitiken, som vi lärt känna den under 2000-talet, håller på att lösas upp. Sannolikt sker det inte före valet 2014, men troligen efter.

Att döma av dagens mätning från DN/Ipsos skulle de svenska väljarna uppskatta en sådan förändring.

Ekonomiskt vägskäl
Vi har under lång tid präglats av olika ekonomiska paradigm. 1980-talet var avregleringens och normpolitikens decennium, 90-talet blev i stället krisens och omprövningens årtionde. Dagens politiska situation styrs fortfarande av det konsensus kring ”ordning och reda” som växte fram vid millennieskiftet.

Efter fem års finanskris befinner sig Sverige åter i en ekonomisk brytningstid. För första gången på länge är det strid om Riksbankens mål och mandat, det tidigare heliga överskottsmålet för de offentliga finanserna ifrågasätts och arbetslösheten ligger kvar på en nivå som väcker krav på en mer aktiv ekonomisk politik.

Såväl finansminister Anders Borg som Socialdemokraternas Magdalena Andersson talar fortfarande som om den gamla spelplanen gällde. Men bortom retoriken har regeringen stegvis börjat anpassa sig till de nya tiderna.

Frågan är – vem tar ledningen för debatten och vart för den Sverige?

Europa som spottkopp
När finanskrisen tog fart 2008 pekade flera europeiska ledare finger åt USA. Några månader senare, när turbulensen i stället slog till mot Europa med full kraft, hördes inte mycket av självkritik.

Det var inte orimligt att tro att EU-samarbetet skulle underlätta krishanteringen; ensam är inte stark när de finansiella marknaderna skakar. Men ju längre krisen pågick, desto tydligare syntes sprickorna i den europeiska fasaden: en halvfärdig valutaunion, en obefintlig banktillsyn på EU-nivå, en tilltagande misstro mellan medlemsländerna.

Efter ett tiotal räddningspaket och en arbetslöshet som nått rekordnivåer har skepsisen mot EU-samarbetet spritt sig över Europa.

SOM-institutet visar i sin senaste årsrapport att opinionen i Sverige på kort tid vänt i negativ riktning. Och i debatten finns knappast någon politiker längre – Carl Bildt och Birgitta Ohlsson är två lysande undantag – som orkar stå upp för det nödvändiga samarbetet mellan Europas demokratier.

EU har blivit inrikespolitikens spottkopp.

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.