Peter Wolodarski: Dags att skingra myterna om det svenska 1990-talet

  • Skriv ut
  • Öka textstorlekMinska textstorlek
  • Rätta artikeln

Läsarreaktioner

Söndagskrönikan – Peter Wolodarski.

Söndagskrönikan – Peter Wolodarski.

För 20 år sedan befann sig Sverige i en svår finanskris. Regeringen borde ta intryck av den i sin beskrivning av dagens eurokris.

Om ett lands viktigaste mål är att statsbudgeten visar plus, så befann sig svensk ekonomi på topp omkring 1990. Det året var överskottet i de offentliga finanserna 4 procent av BNP, en nivå som inte ens rikshushållaren Anders Borg lyckats nå upp till.

Annons:

Sedan hände något oväntat. På bara tre år genomgick samma finanser en dramatisk försvagning, som 1993 resulterade i ett rekordunderskott på 13 procent av BNP. Värt att notera är att inget av dagens krisande euroländer har ett sådant stort hål i sin kassa.

Förståelsen av det svenska 1990-talet kan bidra till att göra en rimlig analys av dagens europeiska oro. I Sverige har det funnits en del myter om varför ekonomin rasade för drygt 20 år sedan. Många tolkade felaktigt krisen som ett tecken på att välfärdsstaten kört in i väggen. Övertunga och ineffektiva arrangemang hade till slut kollapsat och framkallat en förtroendesmäll för svensk ekonomi, löd analysen.

Sant var att de offentliga systemen behövde renoveras och utsättas för konkurrens. I landstingens monopolbyråkrati hade behoven gått vilse, för att låna en tidstypisk formulering från Expressens dåvarande chefredaktör Bo Strömstedt.

Men även om välfärdsstaten hade sina problem kunde dessa knappast förklara chocken i svensk ekonomi.

Lika fel var det att skuldbelägga den dåvarande Bildtregeringen för det statsfinansiella moraset. De borgerliga partierna hade sina brister, men det var inte deras påstådda slösaktighet som låg bakom det prekära läget.

Skälet var i stället att Sverige, precis som dagens utsatta euroländer, råkade ut för en svår finanskris. Under lånefesten som inleddes i mitten av 1980-talet blåstes en stor prisbubbla upp på fastighetsmarknaden. Efter ett antal år sprack den och bankerna fick allvarliga problem.

Ekonomen Hans Tson Söderström hade före den svenska krisen tillhört dem som ofta pekat på svagheter i välfärdsstaten och finanspolitiken. Han anförde en grupp kring SNS Konjunkturråd som lanserade begreppet ”normpolitik”; den svenska ekonomin behövde strama regler som låg inflation, budgetbalans och fast växelkurs.

Men 1990-talskrisen, och inte minst det misslyckade kronförsvaret hösten -92, ledde till ett omtänkande.

Tson Söderström reste till Finland, som befann sig i en liknande finansiell knipa, och genomförde en studie på uppdrag av dess centralbank.

Skälet till att just han bjudits in var förmodligen ryktet som ”budgethök”. Det finländska etablissemanget förespråkade åtstramningar och ville ha eldunderstöd utifrån.

Men problemet var att SNS-chefen kom med helt andra råd än vad beställaren önskat. Ty ju mer han studerade den svenska och finländska situationen, desto mer insåg han att den etablerade analysen inte längre var relevant.

Mycket tack vare en omläsning av Irving Fishers klassiska uppsats om 30-talets skulddeflation, insåg han att 90-talskrisen hade framkallats av fastighetskraschen och den påföljande bankkrisen. Hushåll och företag – inte staten – var överskuldsatta. När prisbubblan sprack tvingades de sanera sina balansräkningar. Och för att kunna göra det behövde de under flera år spara kraftigt, vilket omedelbart drog ned investeringar och konsumtion. Efterfrågan i ekonomin föll.

Det är precis denna typ av smärtsam skuldsanering som flera euroländer har framför sig. I likhet med Sverige 1990 hade Spanien och Irland budget­överskott och låg statsskuld när krisen bröt ut. Men problemen blev ändå akuta därför att den privata sektorn var överskuldsatt. Under eurons första decennium hade man slukat billiga krediter från framför allt Tyskland.

När Hans Tson Söderström gjorde sin analys för 20 år sedan började han i grunden ompröva sin syn på det svenska budgetunderskottet. I stället för att se det som uttryck för politiskt oansvar insåg han att det i allt väsentligt passivt återspeglade den privata sektorns kraftiga åtstramning.

Totalt sett ökade dessutom inte Sveriges skulder; de flyttades bara över från den privata till den offentliga sektorn – en kollektivisering av skulderna om man så vill.

Statsskuldens snabba ökning var alltså inte orsaken till depressionen utan ett symtom på den. Och om inte det stora budgetunderskottet släppts fram under en övergångsperiod hade krisen blivit ännu värre. Raset i sysselsättning och produktion hade tilltagit.

Precis det skedde för övrigt i Finland där politikerna var mer angelägna än sina kolleger i Stockholm om att snabbt återställa budgetbalansen, ivrigt påhejade av återkommande delegationer från IMF. Som en konsekvens blev depressionen djupare. Arbetslösheten närmade sig 20 procent, något som fram till denna dag satt tydliga spår i finländsk arbetsmarknad.

I Sverige inleddes däremot storstädningen av de offentliga finanserna först i mitten av 90-talet när den privata sektorns skuldsanering var avklarad och ekonomin hade börjat återhämta sig, mycket tack vare det stora kronfallet som hjälpte exportindustrin.

Det märkliga med vår 90-talserfarenhet är hur lite dagens svenska regering tycks ta intryck av den.

Fredrik Reinfeldt och Anders Borg talar fortfarande som om lösningen på eurokrisen handlar om att snabbt täppa till budgetunderskott som skapats av slösaktiga politiker. Och detta trots att länder som Spanien och Irland (inte Grekland och knappast heller Portugal) hade hygglig ordning i sina offentliga finanser före krisen!

I nuvarande läge skulle dessa nationer, precis som Sverige på 90-talet, behöva låta statens budgetunderskott finnas kvar under en övergångsperiod i stället för att genomdriva vettlösa åtstramningar som bara förstärker nedgången. Många internationella deltagare på de senaste dagarnas Engelsbergskonferens i Avesta, som handlat om eurokrisen, har framfört hård kritik mot besparingsmanin.

Det som förvärrar situationen avsevärt, jämfört med det svenska 90-talet, är att krisländerna frånsagt sig devalveringsvapnet och dessutom fått svårt att låna på marknaden. Nya pengar kräver en europeisk eller internationell lösning, på samma sätt som det behövs gemensamma lösningar för att återställa stabiliteten i banksystemet (insättningsgaranti, återkapitalisering). Problemet har blivit för stort för ett enskilt land att hantera på egen hand.

Men det första steget är att man ställer rätt diagnos på sjukdomen.

Det är lika lite slösaktiga sydeuropéer som ensamma ligger bakom eurokrisen som det en gång var välfärdsstaten eller Bildtregeringen som orsakade 90-talsdepressionen.

 

twitter.com/pwolodarski

0 . Per sida:

(Vad ar Twingly?)

Visar 1-10 (av totalt 1).

Andra har läst

Mer från förstasidan

vinga2
Foto:RaBoe/Wikipedia

 Svensk radiokommunikation har snappats upp. ”Mycket olämpligt.” 179  56 tweets  123 rekommendationer  0 rekommendationer

Tugce-Albayra144
Foto: Europics

Tugce Albayrak, 23, försökte stoppa krogbråk.  I kväll avslutas livsuppehållande behandling. 118  15 tweets  103 rekommendationer  0 rekommendationer

 Moderaternas analyschef. ”Vi kunde ha varit bättre mycket tidigare att sätta agendan.”

moderaterna
Foto:TT

 Moderaterna: Därför förlorade vi valet. Radar upp tre viktiga frågor. 55  13 tweets  42 rekommendationer  0 rekommendationer

Annons:

 Människorov. Polisen: Kan ha vara kvinna som anmälts försvunnen.

 ”Illusionen om nakenhet.” Sugen på julskinka? Kanske inte, när du ser norska almanackan.

julskinka144
Foto:Hilde T.A. Johnsen
Annons:
Annons:
Annons:
Annons:

Spara 498 kr!

 Läs DN digitalt – var, när och hur du vill.

Läs dagens tidning

 Ny form. Nu är det lättare att läsa tidningen digitalt!
Annons:
Annons:
Annons:
Annons: