Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Ledare

Peter Wolodarski: Dags för världen att lyssna på Samantha Power

Över 100.000 männi­skor har fått sätta livet till i Syrien de senaste två åren. Hur länge till ska mördandet få pågå?

Som 23-åring åkte Samantha Power till Bosnien för att rapportera om det pågående kriget. Året var 1993, och hon kom till ett land där människor mördades i tusental.

Efter att i två år ha bevittnat tragedin på nära håll gav Power upp hoppet om att Natos stridsflyg, som passivt cirkulerade i luften, en dag skulle bomba förövarna och stoppa lidandet.

”Jag fruktade det värsta för den muslimska civilbefolkningen som var utspridd över landet”, skrev Power, som då rapporterade för flera amerikanska medier.

Sommaren 1995 besannades hennes värsta farhågor. Det var då den bosnisk-serbiska armén, ledd av generalen Ratko Mladic, förvandlade Srebrenica till en massgrav för mer än 8.000 invånare. Slakten skedde under ett par julidagar, och i Europas huvudstäder hördes ekot från andra världskrigets barbari.

När Samantha Power senare återvände från Balkan började hon studera hur USA förhållit sig till folkmord under 1900-talet.

Fram till dess hade hon betraktat omvärldens politik under Bosnienkriget som ett ”misslyckande”. Nu ändrade hon sig. Oförmågan att ingripa mot mördandet särskiljde knappast Bosnien från andra tragedier; den var i själva verket karakteristisk, ansåg Samantha Power. I sin bok ”Ett problem från helvetet” (2002) skrev hon:

”Detta lands konsekventa linje att inte ingripa mot folkmord visar knappast att det amerikanska politiska systemet är brutet utan brutalt effektivt… Ingen amerikansk president har någonsin gjort förhindrande av folkmord till en prioritet, och ingen amerikansk president har någonsin fått betala politiskt för sin likgiltighet. Det är således ingen tillfällighet att folkmord fortsätter att ske.”

Samantha Power är inte längre en ung journalist som skriver 600-sidiga böcker om 1900-talets grymheter. Hon är sedan början av augusti USA:s ambassadör i FN; en av världens viktigaste internationella poster. I FN:s säkerhetsråd är det hon som på uppdrag av Barack Obama tampas med Rysslands och Kinas representanter.

I veckan twittrade Samantha Power om det misstänkta gasangreppet i Syrien:

”Förödande rapporter: hundratals döda på gatorna, inklusive barn som dödats av kemiska vapen. FN måste dit snabbt och utreda; om sant ska förövarna möta rättvisan.”

De senaste dagarnas bilder från Syrien vittnar om förfärande övergrepp. Mycket talar för att det handlar om en gasattack, kanske den värsta krigsförbrytelsen sedan den irakiska Baathregimens gasmassaker på kurder 1988.

Iraks dåvarande diktator Saddam Hussein har i efterhand kunnat knytas till brottet.

Han lät installera inspelningsutrustning på sitt kontor, och på bandupptagningar kan man höra hur en rasande Saddam i närvaro av den militära ledningen bittert dömer ut kurderna som ”förrädare”.

Han gav indirekt klartecken till angreppen som inträffade strax därpå, enligt den svenske diplomaten Rolf Ekéus som tagit del av översättningar från inspelningarna.

Låg Syriens diktator Bashar al-Assad bakom veckans storskaliga mördande? Skeptikerna påpekar att rebeller kan ha kommit över vapnen, samtidigt som det saknas belägg för att al-Assad personligen gett några order.

Entydiga bevis existerar ännu inte, men den misstänkta måste ändå vara den syriska regimen, som har kontroll över och kunskap om vapnen.

Vad ingen behöver tvivla på är dock vad som skett i Syrien de senaste två åren under al-Assads ledning. Över 100.000 människor har dödats efter att regimen under den arabiska våren slog ned sina inhemska protester.

Bashar al-Assad har i likhet med sin far använt järnnäven för att försvara sitt minoritetsstyre mot landets sunni­majoritet. Han har släppt loss den syriska stridsmaskinen mot befolkningen, och därmed bär han ansvaret för hur landets militär tillämpar våldsretoriken.

Vad kan omvärlden göra? Det viktigaste måste vara att få slut på dödandet, men de realistiska alternativen är förtvivlat få – om man till dessa inte räknar en fullskalig intervention och ockupation, med svåröverskådliga konsekvenser.

Syrien är, som Samantha Power en gång kallade sin bok, ”ett problem från helvetet”. Oppositionen är splittrad och bitvis fundamentalistisk, där finns talibaner, jihadister och al-Qaida.

Det bästa vore om USA kunde enas med Ryssland, som stöder al-Assadregimen med vapen, om att sätta maximalt tryck på parterna för att få slut på mördandet. Men utsikterna för en rysk-amerikansk kompromiss är begränsade, särskilt efter att Barack Obama ställt in sitt planerade möte med president Putin i spåren av affären Edward Snowden.

Återstår att USA, EU och en koalition av grannländer bortser från låsningarna i FN och gemensamt flygbombar regimens anläggningar, vilket för tankarna till hur omvärlden agerade under Kosovokriget i slutet av 1990-talet.

Några år efter den interventionen gästade Samantha Power Stockholm för att motta Jonas Weiss minnesfonds hedersutmärkelse, och höll ett föredrag på Utrikespolitiska institutet.

Jag bad Power om en dedikation i hennes bok ”Ett problem från helvetet”. Det var samtidigt som ett folkmord pågick i Darfurprovinsen i västra Sudan.

”Med hopp om att jag inte behöver skriva ytterligare en volym om Darfur – det är ett talande tecken på tragedin”, skrev Power i sin hälsning.

I dag skulle hon kunna lägga till Syrien.