Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Peter Wolodarski: Det är en mörk tid vi lever i just nu

Trollhättan oktober 2015.
Trollhättan oktober 2015. Foto: Jonas Lindstedt

Krönika. Demokratin är en ständig förhandling. Sverige behöver mer än någonsin sammanhållning och kompromisser.

Tidigare i veckan stod skådespelaren David Dencik på Dramatens stora scen i premiären av ”Idioten”. DN:s kritiker Leif Zern var uppskattande i lördagstidningen: mildögt och blygt leende släntrar Dostojevskijs Mysjkin, i underbar gestalt av Dencik, omkring i ruinerna av det svenska folkhemmet och sätter alla på prov, skrev Zern.

Två veckor tidigare befann sig samme David Dencik i Målarsalen och läste högt ur den ungerske litteraturpristagaren Imre Kertész nyutkomna dagbok – en dystopisk betraktelse över vår samtid.

Mitt eget starkaste minne av David Dencik är tio år gammalt. Han spelade då huvudrollen i tv-serien om Lasermannen, som byggde på Gellert Tamas bok med samma namn.

Med kuslig lågmäldhet återskapas stämningen i skarven mellan 1991 och 1992, då John Ausonius skjuter 11 personer med invandrarbakgrund. Hatet, den förvridna världsbilden, det självuppblåsta jaget – allt detta fångar Dencik i sin rollfigur.

Sveriges Television borde så snart som möjligt återsända tv-serien Lasermannen. Ordfront förlag, som gav ut boken, borde trycka den på nytt.

Lasermannen är inte bara historia. Hösten 2015 har berättelsen om vad som hände för mer än 20 år sedan fått isande aktualitet.


Foto: TT

Nu, precis som då, brinner flyktingförläggningar i Sverige. Nu, precis som då, polariseras det politiska klimatet. Nu, precis som då, löper en svart tråd från hat och hot till våld.

Torsdagens skolmord i Trollhättan var inte ”ofattbart”, som det hävdats i debatten. Det inträffar i en kontext där hetsen mot invandrare stegrats under längre tid, där internet och sociala medier förgiftats av hatretorik, där attacker mot flyktingförläggningar blivit en otäck realitet. Steget från ord till mord har krympt.

Sverige är ett av världens mest toleranta länder. Vårt samhälle rymmer stora mängder medmänsklighet och solidaritet. Men det finns också ett Sverige där rasism och avhumanisering härskar.

 

Torsdagens skolmord i Trollhättan var inte ”ofattbart”, som det hävdats i debatten. Det inträffar i en kontext där hetsen mot invandrare stegrats under längre tid.

 

Framför datorn är ingen längre ensam. Den som hatar och söker bekräftelse i sin apokalyptiska världsbild behöver inte leta länge, vare sig han heter Anders Behring Breivik eller Anton Lundin Pettersson.

Inte heller är rasistiska illdåd ett nytt inslag i det svenska samhället. Lasermannens härjningar, morden på John Hron och fackföreningsmannen Björn Söderberg, bilbomben mot journalistparet i Nacka, Peter Mangs skott- salvor i Malmö och nu skolattentatet i Trollhättan – allt detta har haft starka rasistiska förtecken.

Den politiska kontexten, hur det offentliga samtalet förs, har betydelse.

”Dessutom var det ju inte bara jag som ogillade dom”, sade John Ausonius i ”Lasermannen” när Gellert Tamas intervjuade honom. ”Det fanns ju visst politiskt stöd också. Ny demokrati fick ju massor med röster.”

John Ausonius sammanfattar: ”Man måste på något sätt göra klart för dom att dom egentligen inte vill vara här. Innerst inne vill dom vara i sina hemländer. Men för att skrämma hem dom måste man döda någon av dom.”

Också Anton Lundin Pettersson valde sina offer utifrån hudfärg. Också han ägnade sig åt att kategorisera människor och dela in dem i önskade respektive oönskade.

Om inte elevassistenten Lavin Eskandar hjältemodigt gjort motstånd, med sitt eget liv som insats, hade sannolikt fler varit döda. Om inte polisen snabbt varit på plats hade katastrofen växt.

Sverige har sorg. Men det kommer finnas de som snart talar om den ”urspårade invandringens” betydelse för fredagens skolmord.

Att det existerar stora och viktiga frågor att ställa om flyktingkrisen är givet, men skuldbeläggandet av invandrare är lika frånstötande som varje skuldbeläggande av brottsoffer.

Det är människoföraktande idéer som leder till att någon hugger ihjäl skolungdomar med invandrarbakgrund, inget annat. Varje försök att rationalisera attacker mot flyktingförläggningar eller enskilda förblir motbjudande.

Det Sverige behöver nu är bredast tänkbara samling kring de principer som bär upp det svenska samhället: demokratin, alla människors lika värde, öppenheten mot världen.

I ett Europa där nationalismen skördar parlamentariska framgångar behöver offentligheten en tydlig demarkationslinje: hit, men inte längre. Det kan finnas många synpunkter på vad som är en rimlig migrationspolitik, men det kan aldrig vara acceptabelt att förminska en annan människas värde.


Foto: TT

I fredags, en dag efter skolskjutningen i Trollhättan, presenterade sex riksdagspartier en överenskommelse om hur den akuta flyktingkrisen ska hanteras. Inget parti fick exakt som det ville. Efter bästa förmåga försökte deltagarna, som representerar 80 procent av riksdagen, att jämka samman sina skilda åsikter.

Demokratin är en ständig förhandling, särskilt i svåra lägen.

Extremister skyr kompromissen, oavsett innehåll, därför att deras svar på svåra politiska problem alltid rymmer en syndabock. De hatar besinning och återhållsamhet. Deras radikala samhällssyn förutsätter radikala lösningar.

Fjodor Dostojevskijs godhjärtade Mysjkin är undrande inför andras ondska. David Dencik har spelat både honom och Lasermannen – i korsningen finns den verkliga människan, som en blandning mellan ytterligheterna. En ständig balansgång, precis som i den demokratiska politiken.

Hösten 2015 behöver Sverige mer än någonsin sammanhållningen, solidariteten och kompromissen.

Foto i text: Privat

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.