Scenen var som gjord för Håkan Juholt. På Folk och försvars årliga konferens i Sälen skulle S-ledaren tala om det som han sysslat med ända sedan han kom in i riksdagen 1994 – försvars- och säkerhetspolitik.
Efter en lång semester var Juholt tillbaka på sin politiska hemmaplan, förhoppningsvis utvilad. Konferensen i Sälen hade han besökt otaliga gånger och han kände många av dem som satt i publiken. Han befann sig på ett högfjällshotell där man går omkring i kofta och talar avspänt med varandra – en hemvan situation för Håkan Juholt men också en riskabel miljö för en ifrågasatt partiledare.
Det började illa redan på söndagen, även om Juholt med sitt val av kostym markerade en stram attityd. Han kom till konferensen dagen innan det var dags för den egna programpunkten och minglade omkring på kvällen. Obegripligt nog tillät medarbetarna honom att åter spela politisk pingis med en klunga tillresta reportrar. Partiledarstaben, som Juholt haft så svårt att rekrytera till, brast i sin omsorg om chefen.
”Jag är en bättre människa i dag än vad jag var i december”, meddelade S-ledaren och gav landets rubrikmakare ny inspiration.
På måndagen hette det att Håkan Juholt skulle lansera en ny socialdemokratisk säkerhetspolitik. Det skapade förväntningar, men S-ledarens tal var allmänt hållet om den ekonomiska krisen i Europa och innehöll få nyheter. Inte ens Juholts bekanta i publiken förstod riktigt hur han hade tänkt.
När S-ledaren höll presskonferens handlade frågorna inte om den nya säkerhetspolitiska kursen, som knappast någon begrep, utan om de motstridiga besked som han gett till moderatorn efter talet.
Varför kritiserade Juholt Storbritanniens nej till europakten när Socialdemokraterna i Sverige intagit samma position? Och hur kunde Juholt ena stunden säga att försvaret var underfinansierat för att i nästa mening slå fast att Socialdemokraterna inte ville höja anslaget?
Det var när försvarets budget kom på tal som Juholt tände till:
”Jag tar inte ansvar för Sten Tolgfors personalförsörjningsmodell. Det är han som bär det ansvaret och Fredrik Reinfeldt, inte jag … Jag har sedan 1995 visat ledarskap i Försvarsberedningen.”
Och så kom den fatala felsägningen, som upprepades flera gånger i olika tappningar: ”Nu är vi i ett läge där vi har en statsminister som har drivit igenom en ny försvarspolitik tillsammans med Sverigedemokraterna.”
En välvillig tolkning är att Juholt faktiskt ville peka på regeringens skakiga parlamentariska situation. Alliansen saknar egen majoritet. Och i försvarspolitiken förs just nu inga blocköverskridande samtal, trots att Socialdemokraterna ända sedan i höstas talat om underfinansiering.
Men det var inte detta Juholt sa. I stället valde han att uttrycka sig ”medvetet drastiskt för att belysa minoritetsregeringens problem”, som han senare förklarade sig för TT i bilen på väg från konferensen.
Det var för sent. Efter ett för Socialdemokraterna extremt 2011, som slutade med att Språkrådet skrev in begreppet juholtare i ordlistan, hade partiets ledare inlett det nya året med att återfalla i samma destruktiva mönster som tidigare. Besked som inte håller ihop, besked som inte är korrekta, besked som han snart tvingas backa på.
Innan Håkan Juholt lämnade Sälen omringades han på nytt av journalistklungan. Han såg plågad ut. Några partivänner ryckte inte ut till hans försvar. Han framstod som ännu mer ensam än han redan var i S-ledningen. Det som skulle ha blivit omstarten i svensk politik förvandlades på mindre än ett dygn till ett totalhaveri, orsakat av befälhavaren själv.
Det var symboliskt att Juholts problem som S-ledare slutade där de började – i försvaret, hans eget påstådda specialområde.
Efter det bejublade installationstalet i mars hade det inte gått många veckor innan han började ge svajiga besked om den svenska Libyeninsatsen. Sen följde ett par månader av tvära kast och Juholts auktoritet var allvarligt försvagad. Han lyckades aldrig återvinna den.
Det finns olika teorier om varför det blev som det blev. En handlar om övermod. Under sina 17 år i riksdagen hade Håkan Juholt enbart ägnat sig åt försvars- och utrikesfrågor, en unikt begränsad erfarenhet för en svensk partiledare, vilket den socialdemokratiska valberedningen bortsåg från. På detta område vågade han ta sig friheter och sänka garden.
En annan förklaring handlar mindre om Juholt och mer om splittringen i det socialdemokratiska partiet. Den kan sammanfattas i namnen Urban Ahlin (utrikestalesman) och Peter Hultqvist (försvarstalesman).
För den som följde alla turer i Libyenfrågan var det uppenbart att Ahlin och Hultqvist hade olika syn på ett militärt ingripande. Samma skiljelinje delade åtskilliga socialdemokrater, och mycket talar för att förvirringen uppstod därför att Juholt inte kunde bestämma sig för en position. Han försökte hålla alla läger på gott humör.
Samma tendens blev också synlig i samband med höstbudgeten. Å ena sidan tycks Juholt ha velat att S inte skulle framstå som ett ”bidragsparti” i väljarnas ögon, å andra sidan hade han byggt upp stora förväntningar internt om en mer vänsterinriktad ekonomisk politik.
Det slutade i ett budgetkaos som fortfarande förföljer partiet, och som ger en föraning om hur svårt en ny S-ledare kommer ha att förena partiets olika delar. Det är höger mot vänster, storstad mot landsbygd, traditionalister mot förnyare. 90-talets förödande SSU-konflikter verkar permanent ha flyttat in på Sveavägen 68 och utlöst den värsta S-krisen sedan partisprängningen 1917. Utanför i kylan huttrar journalisterna i väntan på nästa dramaföljetong.
Har Håkan Juholt varit utsatt för ett mediedrev? Det har förekommit överdrifter, vilket ofta är fallet när en politiker i motsvarande position hamnar i blåsväder. Finns det anledning att känna sympati för honom på ett personligt plan? Utan tvivel.
Men det som malt ner tilltron till Håkan Juholt (se gårdagens DN/Synovate-mätning) är inte illvilliga journalister. Det är hans egen brist på omdöme och självkontroll som gång på gång varit synlig för alla som velat se.
Socialdemokraternas verkställande utskott kan ha många extrainsatta möten för att diskutera partiledarens situation. Men det avgörande är inte vad några ledamöter i VU anser utan hur väljarna ser på en socialdemokrati som saknar en kompetent ledning och en naturlig succession.
I partiledardebatten i veckan tog Fredrik Reinfeldt i en passus upp Moderaternas utveckling mellan 1994 och 2002, och vad som banade väg för kursändringen 2003. Han hade lika gärna kunnat tala om Labour i Storbritannien före Blair, Torypartiets långa kris efter nederlaget 1997 eller om svensk socialdemokrati i dag.
Den röda tråden är partier som trots återkommande valförluster vägrar att förstå varför de åker på bakslag. Som i stället för att dra slutsatser av motståndarens framgångar, höjer sitt eget tonläge i tron att det är bristen på radikalitet som förklarar kräftgången. Det är partier som allt oftare lägger fram förslag som det krympande antalet aktivister välkomnar, när de inte bekämpar varandra inbördes, men som varken är populära hos breda väljargrupper eller möjliga att genomföra.
Efter tre valförluster bytte Moderaterna, Labour och Torypartiet strategi och bröt sig loss från dogmerna och de gamla ledningarna. Det banade väg för en återkomst.
Socialdemokraterna visar ännu inga tecken på att närma sig det stadiet. Man befinner sig efter två stora valförluster i ett uselt läge som fortfarande kan vändas till en katastrof.
Den nye V-ledaren Jonas Sjöstedt skjuter skickligt från vänster. Språkrören Fridolin och Romson värvar målmedvetet rödgröna storstadsväljare. Jimmie Åkesson vevar på om invandring. Och Moderaterna lockar pragmatiker som uppskattar Reinfeldts och Borgs säkra krishantering.
Vad som är Socialdemokraternas golv i opinionen är en öppen fråga. På motsvarande sätt finns det inget som säger att S aldrig kan komma över 30 procent igen. Men det förutsätter till att börja med att man återvinner respekten för partiet och förtroendet för dess högsta ledning.
Den tilltron finns inte i dag, och den saknades redan innan Håkan Juholt gjorde sin olycksaliga entré på scenen i Sälen.