De senaste veckorna har hyckleriet kring svensk vapenexport och säkerhetspolitik avtecknats. Bilden som träder fram är inte vacker.
Karlis Neretnieks hade redan tågbiljetten till Skövde i sin hand. Det var september 2011 och dagen därpå skulle den tidigare rektorn vid Försvarshögskolan i Stockholm tala vid Arméinspektörens utbildningsfältövning. Ämnet var Sveriges möjligheter att leva upp till solidaritetsförklaringen från 2009, det vill säga riksdagens beslut att ge och ta emot militärt stöd till våra grannländer i händelse av en kris.
Då ringde telefonen. Plötsligt fick generalmajor Neretnieks besked att hans medverkan i Skövde hade ställts in. Orsaken var att försvarsdepartementet inte delade Neretnieks analys och slutsatser, väl kända från hans offentliga debattinlägg.
Den som höll i trådarna var, enligt samstämmiga uppgifter, Håkan Jevrell, statssekreterare hos försvarsminister Sten Tolgfors. När Jevrell fick nys om Neretnieks medverkan vid fältövningen kontaktade han generaldirektören i Försvarsmakten Ulf Bengtsson och begärde att anförandet skulle stoppas. Ordern verkställdes.
Vad var det då Neretnieks skulle säga som var så förgripligt? Hans budskap gick i korthet ut på att försvaret inte kan leva upp till solidaritetsförklaringen i ett skarpt läge, trots riksdagens beslut. I en publicerad studie hade Neretnieks visat på systematiska brister i den svenska försvarsplaneringen. Vid en militär konflikt mellan exempelvis en baltisk stat och Ryssland, liknande Georgienkriget 2008, riskerade Sverige att hamna i allvarliga problem.
Att detta var ett besvärande budskap för försvarsminister Sten Tolgfors kan man förstå. Men att därifrån beordra ledningen för Försvarsmakten att tysta en pensionerad generalmajor och ledamot av Krigsvetenskapsakademien är något helt annat.
Det vittnar om en maktfullkomlig vilja att detaljstyra hur myndigheter agerar och vad enskilda forskare säger, helt i strid med svensk förvaltnings- och yttrandefrihetstradition; dessutom ett symtomatiskt tecken på hur stukad försvarsledningen blivit. Minsta vissling från departementet får generalerna att kompromissa med sin professionella integritet.
Ärendet är sedan tidigare anmält till riksdagens konstitutionsutskott och kommer att bli ytterligare en plump i protokollet för den avgångne försvarsministern Sten Tolgfors. Men fallet med det stoppade anförandet säger också något intressant om hur försvarsdepartementet fungerat på senare år. Det har funnits ett omvittnat kontrollbehov från den högsta politiska ledningen och en misstro mot underlydande organ.
När Sten Tolgfors skulle spara miljarder på materielprojekt gick toppstyrningen så långt att försvarets myndigheter över huvud taget inte involverades i processen. Allt bestämdes av en liten grupp ledd av statssekreterare Håkan Jevrell, vars rapport hemligstämplades även för de berörda. Resultatet blev förödande – såväl ekonomiskt som säkerhetsmässigt – vilket Riksrevisionen nyligen visade i en omtalad granskning.
Om man vet hur försvarspolitiken bedrivits under Tolgfors år framstår det som uteslutet att regeringen inte skulle ha haft någon inblick i de ljusskygga affärerna med Saudiarabien.
Naturligtvis har man haft det. Och med tanke på hur nervösa och lättpåverkade försvarsmyndigheterna blivit framstår det som otänkbart att FOI på egen hand skulle våga låna tusentals kronor i kontanter av underrättelsetjänsten Must för att starta ett bulvanföretag.
Sten Tolgfors sade i veckan att han avgick därför att medieuppmärksamheten blev för jobbig. Men pressen har inte uppstått utan anledning. Den grundar sig i att det militära samarbetet med den saudiska regimen mörklagts och inte beskrivits korrekt.
Detta vet Tolgfors och han lämnade sitt ämbete innan det yttre trycket hann hårdna ytterligare. Detta inser rimligtvis också handelsminister Ewa Björling som i P1:s ”Studio ett” år 2009 uttryckligen förnekade att Sverige exporterade krigsmateriel för strid till Saudiarabien.
Sanningen, som kommit fram tack vare Dagens Industris journalist Gustaf Tapper, är att Saudiarabien lagt in en beställning av den avancerade pansarvärnsroboten Bill ett och ett halvt år före Björlings radioframträdande. Vapen togs, enligt DI, ur det svenska försvarets förråd, och tidningen spekulerar i att missilerna skulle renoveras i den planerade svensk-saudiska vapenfabriken.
I fredags sade Björling att hon är ”ledsen” om hon uttryckte sig ”oklart” för tre år sedan. Men att förneka export av stridsmedel till en diktatur är inte att vara ”oklar”. Det är att medvetet eller omedvetet fara med osanning.
I regeringen har Ewa Björling svarat både för kontroll och exportfrämjande av krigsmateriel, ett institutionaliserat och symtomatiskt motsatsförhållande som underminerar en restriktiv vapenpolitik.
Inbyggda motsättningar och dubbel bokföring har under lång tid legat som ett raster över detta område.
I teorin heter det att vi inte exporterar stridsmedel till länder som krigar eller kränker mänskliga rättigheter, men i praktiken har Sverige gång på gång gjort just det. Skillnaden mellan ord och handling är satt i system.
I officiella dokument heter det fortfarande att Sverige är militärt alliansfritt, men i verkligheten är vi ett av de mest integrerade länderna i Nato – dock utan att formellt vara medlem. Det betyder att Ryssland ser oss som en del av motståndarlägret, men vi får inte de fulla fördelarna av ett medlemskap.
När Karlis Neretnieks skulle påtala detta säkerhetspolitiska vakuum försökte regeringen tysta honom.
Solidaritetsförklaringens svagheter ska inte exponeras. Forskningsprojekt på FOI och Krigsvetenskapsakademien får inte störa den officiella bilden. Vapenaffärer med Saudiarabien ska mörkas eller förnekas.
Ett hyckleri som inte tål offentlighetens ljus har avtecknats de senaste veckorna. Det lär bli fler än Sten Tolgfors som faller tungt.