Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Ledare

Peter Wolodarski: Det pågår ett krig i Europa

Den ansvarige – på besök i Sverige 2011.
Den ansvarige – på besök i Sverige 2011. Foto: Alexei Druzhinin

Den svenska valrörelsen bedrivs parallellt med en väpnad konflikt i vårt närområde. Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven borde lägga partiintresset åt sidan.

Ord spelar roll. Genom historien av krig, folkmord och förföljelse översätts makthavares språk ofta till handling. Att säga det värsta om sin fiende är ett sätt att avhumanisera honom och göra det brutala möjligt.

Rysslands president Vladimir Putin jämförde i fredags den ukrainska armén med nazisterna under andra världskriget. Han gjorde det framför en grupp välartade unga, som ingår i Kremls supporterskara.

Vad den ukrainska armén gör, sa Putin, ”påminner om händelser under andra världskriget, då Nazityskland ringade in våra städer, som Leningrad, och direkt besköt dem och deras invånare”.

Att Ukraina försvarar sitt eget territorium mot en rysk invasion väljer alltså Putin att jämföra med Hitlers illdåd inne i Ryssland.

Så talar en person vars språk är mari­nerat i så många lögner, att han själv börjar tro att orden är sanna. Den angripne förvandlas till angripare, militära attacker beskrivs som humanitära operationer, breda politiska lösningar kallas för fascism.

Ukraina har inte sökt någon konfrontation med Ryssland. Det är Putin som framkallat lidande och död genom annekteringen av Krim och söndringspolitiken i sydöstra Ukraina (i rysk propaganda numera benämnt ”Novorossija”). Utan stöd och avancerade vapen från Moskva hade Malaysia Airlines flight MH17 aldrig störtat. Utan den ryska arméns massiva mobilisering längs gränsen hade freden kunnat få en chans. Utan Kremls systematiska destabiliseringspolitik hade regeringen i Kiev inte behövt fundera på hur den ska undvika ett fullskaligt krig.

Vad betyder det att Putin jämför Ukraina med Nazityskland? En mörkare och mer sårande liknelse hade varit svår för den ryske presidenten att välja. Ukraina är en del av vad Yale­historikern Timothy Snyder beskrivit som ”den blodiga jorden” i sitt standardverk med samma namn, skådeplatsen för 1900-talets två skräckvälden: Stalins Sovjet och Hitlers Tyskland. Det är områden där miljontals människor mördades av politiska skäl.

Det betyder något att Putin jämför dagens Ukraina med Tredje riket, om man tror att ord har betydelse. Det betyder något vad som sägs från och omkring den ryske presidenten, om man vill förstå varför regeringen i Kiev vädjar till omvärlden om politiskt och militärt stöd för att stoppa våldet.

En person värd att lyssna till är Alexander Dugin, förr idégivare åt höger­populisten Zjirinovskij, numera när­stående Putin och hans krets (intervjuad av DN:s Michael Winiarski 11/3). I våras avfärdade han Majdanrevolutionen i Ukraina som en ”kupp genomförd av antisemiter och fascister”. Häromdagen tog Dugin liknelserna till massmordets nivå när han förkunnade att ”Ukraina bör rensas från idioter. Behovet av ett folkmord (min kursivering) på kretiner är uppenbart – av ondskefulla kretiner… dödligt farliga och på samma gång obegripligt korkade. Jag tror inte att detta är ukrainare. Ukrainare är ett fint slaviskt folk. Detta är en ras som uppstått rakt ur avloppet.”

Det är möjligt att denna typ av vidrig hets säger mer om extremisten Dugin än om tänkandet i Kreml. Det är möjligt att Dugin, precis som ultranationalisten Zjirinovskij som efterlyst kärn­vapenangrepp mot Polen eller något av de baltiska länderna (”dvärgstaterna”), talar för maktens döva öron.

Att delar av den ryska opinionen är hysterisk innebär inte att omvärlden ska bli hysterisk.

Men som Anne Applebaum, historiker och gift med Polens ut­rikesminister, påpekar i Washington Post: Erfarenheten visar att vi inte kan avfärda galenskap som uttryck för det orealistiska, 1933 viftades också ”Mein Kampf” bort som alltför hysterisk.

Två tidigare amerikanska utrikes­ministrar, Madeleine Albright och Condoleezza Rice, uttryckte saken så här när de för ett par veckor sedan deltog i ett samtal om Ryssland på Aspeninstitutets årliga möte: Vi måste kalkylera med risken att 10 procent av Putin är galen. Och vi kan inte utesluta att de 10 procenten faktiskt aktiveras.

Det pågår en väpnad konflikt i Europa. Den sker inte långt från Sverige och kommer, hur den än slutar, att få långtgående konsekvenser för säkerhets­läget i vår del av världen.

Den inrikespolitiska kampen får ursäkta, men detta borde inte vara en splittrande fråga mellan partier som historiskt tagit ansvar för svensk försvars- och säkerhetspolitik.

Denna fråga bör inte överlämnas till Jonas Sjöstedt och Gustav Fridolin – eller för den delen Gudrun Schyman.

Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven borde gemensamt stå upp för Ukrainas territoriella integritet och rätt till självbestämmande. De två statsministerkandidaterna borde, så snart valrörelsen är över, sätta sig ned och åter försöka hitta grunden för en långsiktig samsyn i försvars- och säkerhetspolitiken – självklart ihop med de partier som historiskt ingått liknande överenskommelser.

Ord har betydelse, oavsett varifrån de kommer. Att undvika att kalla saker vid deras rätta namn är också ett ställningstagande.

En sista önskan om den svenska valrörelsen är därför att partiledarna vågar kalla det som sker i Ukraina vid vad det numera är: ett krig.