Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Peter Wolodarski: Det vi trodde var evigt kan försvinna snabbt

Bär Europa.
Bär Europa. Foto: Lukas Barth

Krönika. Angela Merkel försöker, mer än någon annan, att lösa flyktingkrisen tillsammans med andra länder. Misslyckas hon riskerar öppenheten mellan EU-länderna att gå förlorad.

Skadeglädje är aldrig klädsamt. Dessutom är det sällan en framgångsrik politisk strategi. Det är nu mer än sju år sedan delar av Europa pekade finger åt USA, efter att landet drabbats av århundradets finansoreda, bara för att snart upptäcka att samma ekonomiska sjuka även slagit till mot EU.

Svagheterna i den europeiska valutaunionen hamnade i blixtbelysning: EU hade lanserat euron utan att samtidigt enas om andra grundläggande beståndsdelar i en valutaunion. Det fanns gemensamma pengar, men varken någon gemensam finanspolitik eller sammanhållen reglering och tillsyn av finansmarknaderna.

I normala tider gick det att leva med bristerna, ja, de syntes knappt. Men när krisen slog till blev det ofullständiga europrojektet källan till finansoron, och bidrog till svåra spänningar mellan södra och norra Europa.

Den tyska förbundskanslern Angela Merkel har ägnat de senaste åren till att försöka lotsa EU genom turbulensen och städa upp i ett halvfärdigt system, skapat av hennes företrädare.

Grekland har ofta fått klä skott för krisen. Men även om grekisk politik är allt annat än ett under av ordning är det orimligt att lägga ansvaret på ett enskilt medlemsland. Skulden för valutaunionens inbyggda svagheter bär alla medlemsländer.

Samma sak kan sägas om den pågående flyktingkrisen. På ytan finns ingen koppling mellan valutaturbulensen och EU:s havererade mottagande av flyktingar, men i verkligheten är likheterna tydliga.

EU har, med stor stolthet, gett hundratals miljoner människor möjligheten att resa fritt över gränserna. Nationella murar och passkontroller är borta. Schengensamarbetet markerade ett symboliskt slut på det gamla, delade Europa.

Precis som euron var Schengen tänkt att manifestera sammanhållning och öppenhet.

Men projektet är, i likhet med de gemensamma pengarna, halvfärdigt. Idén om passfrihet är fantastisk, men för att fungera i praktiken kräver den samarbete på ytterligare ett par områden.

Om ett antal länder tar bort gränser mellan sig måste de för det första ta kollektivt ansvar för den nya, yttre gränsen. Ty den är nu gemensam och måste bevakas av alla.

Att öppenhet och Europas enhet åter hotas är inte flyktingarnas fel. Det är ett mått på 28 demokratiers oförmåga.

På samma sätt kan inte flyktingar som söker sig till yttre gränsen betraktas som ett enskilt lands fråga, något som Grekland på egen hand ska sköta. Passfriheten inom EU skapar ett behov av en samlad flyktingpolitik.

Och inte bara det. Efter terrordådet i Paris påminns Europa också om att den fria rörligheten ropar efter ett nära samarbete på polis- och underrättelseområdet. För hur ska EU:s medlemsstater annars effektivt kunna förhindra nya attentat?

”EU:s makt bygger på ett svåröverskådligt lapptäcke av nationella kompetenser och befogenheter som medlemsstaterna har överlåtit till EU”, skrev DN:s Brysselkorrespondent Annika Ström Melin.

Det är en träffande och nedslående beskrivning av den europeiska beslutsröran, som i ett krisläge går från att ha varit lite besvärlig till att bli ett akut problem.

I normala tider är nämligen behovet av ett nära gräns- och flyktingsamarbete inte så tydligt. Fram till nu har det halvfärdiga Schengenprojektet mest framstått som ett trevligt inslag i européernas affärs- och nöjesresande. Men i den kris som Europa just nu genomlever förvandlas brister i samarbetet till grundproblemet.

Som helhet skulle EU:s 500 miljoner invånare inte ha någon större svårighet att ta emot de 1,5 miljoner flyktingar som i år söker sig till Europa. Men utan en fungerande yttre gränskontroll och en någorlunda jämn fördelning av mottagandet skapas väldiga spänningar.

Frågan är om inte EU:s flyktingkris är ett större hot mot Europas sammanhållning än vad eurokrisen har varit. Ty vad som nu utmanas är de grundvalar som växte fram ur kriget och som format EU ända sedan starten: idén om en gränsöverskridande europeisk solidaritet, att vår framtid är gemensam, inte nationell, att vi alla vinner på att lösa problem tillsammans.

I fredags höll den tyska förbundskanslern Angela Merkel ett passionerat försvarstal för sitt lands generösa flyktingpolitik – och gick till skarpt svaromål mot sina kritiker:

”Isolering och passivitet är ingen lösning för 2000-talet… Tyskland är vårt hemland, Europa är vår framtid”, sade hon på sitt bayerska systerparti CSU:s årliga möte.

Merkel har tidigare varnat för en krigsrisk på Balkan, om de välmående norra och centrala delarna av Europa försöker trycka tillbaka flyktingarna söderut, mot Grekland.

Hon har rätt. Men så länge hon inte får med sig tillräckligt många andra EU-stater räcker det inte att hon har rätt i sak.

Verkligheten kommer då, precis som i en valutakris, att pressa fram lösningar som varken är kontrollerade eller optimala. Status quo kan snabbare än vi anar bryta sönder det existerande samarbete som vi sedan Berlinmurens fall betraktat som evigt.

Europas kris kan dämpas och på sikt lösas genom mer samarbete. Angela Merkel försöker, mer än någon annan. Men tiden är knapp.

Före första världskriget var det möjligt att resa relativt fritt genom Europa, utan något pass. Öppenhet och globalisering var normen för mer än 100 år sedan.

Den liberala eran kullkastades av två världskrig, och har långsamt återerövrats under de senaste decennierna.

Att öppenhet och Europas enhet åter hotas är inte flyktingarnas fel. Det är ett mått på 28 demokratiers oförmåga att lösa gemensamma problem.

Läs mer. Fler krönikor av Peter Wolodarski

Lyssna på polisen som varnar för lynchstämningKraven på sanning och relevans är centrala för all journalistik. De ökar i betydelse med internets snabbhet.

• Låt SD vråla för sig själva i svensk politikSverigedemokraterna försöker polarisera Sverige genom att vrida upp ljudnivån maximalt. De andra partierna bör svara skarpt i normal samtalston.

• Vad gör Sverige om det otänkbara inträffar? I teorin är länderna kring Östersjön tillsammans rika och motstånds­kraftiga. I verkligheten är de splittrade och därmed svaga.

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.