Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Ledare

Peter Wolodarski: En ny ekonomisk mur reser sig mitt i Europa

Söndagskrönikan – Peter Wolodarski.

Krisen driver fram en uppdelning av Europa i norr och söder. Avgörandet för att stoppa denna destruktiva process ligger i Tysklands händer.

Tysklands förbundskansler Helmut Kohl såg framför sig ett välmående och enat Europa när han för 20 år sedan sade ja till en gemensam valuta. Han hoppades att kontinentens gränser steg för steg skulle lösas upp; barriärer som historiskt åstadkommit splittring och förödelse.

Under eurons första tio år verkade det som om Kohls vision skulle infrias. Teorin om ekonomisk konvergens, att de fattigare länderna successivt skulle växa i kapp de rika, bekräftades i statistiken. Den inflytelserike tyske ekonomen Hans-Werner Sinn talade år 2003 om sitt land som ”Europas eftersläpare” och pekade på att till och med Irland gått om Tyskland i OECD:s välståndsliga.

Förbundsrepublikens ekonomiska problem hopade sig efter återföreningen mellan öst och väst. I en av sina många dystra analyser konstaterade Sinn att eurons entré berövat Tyskland en av sina främsta konkurrensfördelar: möjligheten att låna billigare än andra EU-medlemmar.

Tack vare euron hade statslåneräntan tryckts ner till tysk nivå i länder som Grekland, Italien, Spanien och Irland.

”Detta är en stor fördel för dem som tidigare pressats av höga lånekostnader. De har nu fått tillträde till mer fördelaktig finansiering, vilket tidigare var något som bara tyska företag kunde dra nytta av”, skrev Sinn och fortsatte:

”Denna utjämning av startfältet är en önskvärd konsekvens av den europeiska integrationen och en förutsättning för välstånd och tillväxt i Europa.”

I dag vet vi att Sinns ränteobservation var korrekt, men att han hade helt fel om resten.

Europeiseringen av den tyska räntan missgynnade aldrig Tyskland, utan ledde till motsatsen: att landet drog det längsta strået. När räntorna föll i samband med starten för euron framkallades en låne- och fastighetsboom i andra delar av euroområdet, som i sin tur ökade efterfrågan på tyska varor och tjänster.

Den tyska ekonomin såg under dessa år ganska eländig ut, vilket var bakgrunden till Hans-Werner Sinns larmrapporter. Men tack vare den lånefinansierade exporten till resten av EU, som alltså drevs på av tyska krediter och låga räntor, hölls den inhemska efterfrågan uppe. Under dessa år gynnades Tyskland också av Europeiska centralbankens räntestimulanser; i huvudsak anpassade till de dåliga tyska tiderna. Sidoeffekten av denna penningpolitik blev dock att kredittillväxten och fastighetspriserna tog fart i länder som Spanien och Irland.

Så kom finanskraschen 2008–09 och bubblan sprack. Investerare började inse att europeiseringen av den tyska räntan inte var hållbar med tanke på den grekiska oredan, kostnadsproblemen och bankinstabiliteten runt om i EU. Marknadsräntorna steg när privata förluster i det finansiella systemet började spilla över på statsfinanserna, som sett bra ut under de goda åren. Nu växte i stället de offentliga underskotten, samtidigt som ekonomierna tvärnitade och arbetslösheten tog fart. I frånvaro av en normalt fungerande centralbank blev krisländernas situation desperat.

Denna destruktiva och självuppfyllande process beskrivs utförligt av finansmannen George Soros i det nya numret av New York Review of Books. DN:s ledarsida publicerade en förkortad version av artikeln i veckan, men jag rekommenderar en läsning av Soros essä i sin helhet på nybooks.com.

Soros talar om ”EU:s tragedi”. Vad han övertygande visar, och som blivit tydligare ju längre krisen pågått, är att en farlig finansiell mur rests mitt i Europa.

Den går mellan å ena sidan långivare i norr och låntagare i söder. I detta drama är det Tyskland som dikterar villkoren i egenskap av tung fordringsägare, likt en ofrivillig imperiemakt.

Eftersom underskottsländerna övergivit sina gamla sedlar och mynt och lånar pengar i en valuta (euron) som de själva inte kontrollerar, är de helt beroende av Berlins godkännande i alla viktiga beslut. Detta driver upp deras räntor långt över den nivå som skulle ha gällt om de stått utanför EMU.

Fastlåsningen verkar i flera plan. Det går inte att ta sig ur krisen genom att devalvera eller depreciera, som Sverige 1992. Inte heller tillåts inflation hjälpa till att snabbt återställa konkurrenskraften och förändra lånevillkoren, som Argentina 2002.

Och att låna till samma historiskt låga ränta som resten av västvärlden, för att bringa ordning i banksystemet och hålla uppe efterfrågan under själva krisen, finns inte heller på kartan så länge exempelvis förslaget om euroobligationer avvisas.

Kvar återstår diktaten från Berlin och Bryssel; en mix av lönesänkningar, hårda besparingar och strukturreformer. Det är en explosiv politisk blandning som hittills bara förstärkt depressionen och gött extrema partier.

Tack vare den senaste tidens beslut från Europeiska centralbanken och den tyska författningsdomstolen i Karlsruhe har den värsta finansiella paniken lagt sig. Eurozonen har åter köpt sig viktig tid.

Samtidigt finns det grundläggande problemet kvar:

Underskottsländerna får inte den hjälp de behöver för att åter börja växa. I stället trycks de ned i en negativ spiral av åtstramningspaket, deflation och fallande BNP. Förr eller senare leder en sådan ekonomisk och social misär – en direkt parallell till 1930-talet – till att de berörda länderna självmant bryter sig loss från valutaunionen, precis som stater en gång övergav guldmyntfoten.

Tyskland har efter kriget aldrig strävat efter att bli Europas imperiemakt. Men krisen har gjort Berlin till den centrala aktör som har eurozonens öde i sina händer.

Om man inte är beredd att på avgörande punkter ändra sin krispolitik borde landet, precis som George Soros skriver, överväga att lämna den gemensamma valutan och återgå till D-marken.

Därmed skulle euron sjunka ordentligt i värde, inflationen i krisländerna kunna öka och skuldproblemet bli betydligt mer lätthanterligt. Sydeuropa skulle inte stå inför ett förlorat decennium.

Perspektivet ställer valet på sin spets för Europa: antingen delar samtliga euromedlemmar på bördan efter finanskrisen och skapar de institutioner som behövs i en fungerande valutaunion, eller så låter överskottsländerna resten av eurozonen gå vidare på egen hand.

Förbundskansler Kohl hade de bästa av intentioner för 20 år sedan. Men det samarbete han släppte fram är på väg att klyva Europa.

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.