Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Ledare

Peter Wolodarski: En oro som riskerar att leda till utvandring

Polis med automatvapen bevakar en judisk skola i Stockholm.
Polis med automatvapen bevakar en judisk skola i Stockholm. Foto: JANERIK HENRIKSSON / TT

Antisemitismen växer, men de tongivande motståndarna i svensk offentlighet är betydligt fler än tidigare.

Livia Fränkel överlevde Auschwitz och inledde ett nytt liv i Sverige. För några veckor sedan såg jag henne tala i Stockholms stora synagoga, i samband med Förintelsens minnesdag.

– Jag ser ingen framtid för judiskt liv i Sverige, sa Livia Fränkel.

Det gavs knappt någon tid att fundera på om hennes oro var motiverad innan terrorn slog till i Köpenhamn. Och precis som i Paris hade den ett dubbelt mål: yttrandefriheten och judarna.

Efter attentatsförsöket mot konstnären Lars Vilks riktades skotten mot stadens judiska grupp. En vakt dödades, två poliser skadades. Längre än så lyckades inte gärningsmannen i sitt mordiska uppsåt. Inne i det judiska centret pågick en 12-årig flickas bat mitzva-firande, något som markerar inträdet i vuxenvärlden.

Läs mer: Judehatet som drar storpublik

Livia Fränkel var inte ensam om sin oro för tre veckor sedan. Efter Köpenhamn är hon allt annat än ensam. Jag ser liknande tongångar från judar i mitt flöde på Facebook. Jag hör dem i samtal med vänner. Jag ser dem dyka upp i offentligheten.

Det är en ny situation: att judar på allvar funderar över sin framtid i Sverige.

Att ifrågasätta dessa tankar är poänglöst. De kan vara rationellt betingade eller inte, men oron finns där. Den kommer ur en växande känsla av otrygghet i det svenska samhället.

Poliser med k-pist utanför den judiska skolan, hårda kontroller vid synagogan, hot och hat på internet – varningssignalerna är många. Och alla vet att terrorn i Köpenhamn lika gärna hade kunnat slå till i Stockholm.

I utsatta situationer är omgivningens reaktioner ofta avgörande. De kan utgöra skillnaden mellan uppgivenhet och hopp.

I veckan har stor upprördhet riktats mot Sveriges Radios samhällsprogram ”Studio ett”, efter att man frågade Israels ambassadör om judars eget ansvar för antisemitismen. Att skuldbelägga offren för judehatet är en kärnpunkt i antisemitismen; idén om att det finns legitima skäl att förfölja judar som grupp. Den tankefiguren är en av de mest seglivade i den västerländsk-kristna civilisationen och har genom historien orsakat enormt lidande.

Sveriges Radio bad snabbt om ursäkt, och raderade intervjufrågan från sin hemsida. Ekochefen Anne Lagercrantz gjorde viktiga markeringar. Men skadan var skedd, känslan av otrygghet förstärktes.

Läs mer: SR ber om ursäkt för fråga om judar

Samtidigt sade reaktionerna på intervjun något viktigt om svensk offentlighet. Avståndstagandet var brett och omedelbart. Det var inte bara judar som ifrågasatte Sveriges Radio, det gjorde även andra röster i debatten.

Ursäkten från ”Studio ett” blev en av de mest långtgående som på senare tid formulerats i radiohuset.

Detta säger inte bara något om public service. Det speglar en större förändring i synen på antisemitism, som Sverige gått igenom de senaste 5–10 åren.

Parallellt med att hatet mot judar blivit ett större problem har det växt fram en ökad medvetenhet i den politiska debatten. Såväl höger som vänster engagerar sig. Debatt- och kulturartiklarna är fler. Och avståndstagandena är bredare när något allvarligt händer.

Socialdemokraten Ilmar Reepalus hantering av situationen i Malmö under sin tid som kommunalråd ses som ett skräckexempel – så får man inte agera. Såväl statsminister Stefan Löfven som Moderaternas Anna Kinberg Batra har visat ett starkt engagemang. Illusionerna är färre, enigheten större.

Det är en markant förändring av den svenska offentligheten. När antisemitiska Radio Islam härjade som värst på 1980-talet var avståndstagandena till en början få, påminner idéhistorikern Henrik Bachner. Hans avhandling ”Återkomsten” (Natur och Kultur) handlar om antisemitismen i Sverige under efterkrigstiden.

Det var som att människor inte ville se eller förstå, påpekar Bachner. Kunskapen om antisemitismen var väldigt låg. Det var svårt att mobilisera ett bredare motstånd mot dem som hatade.

I dag är reaktionen en annan, men det finns också överdrifter som riskerar att tas för sanningar.

Detta är inte en repris av 1930-talet. I motsats till den tidens mörka år styrs Europa av demokratier. Vi lever i rättsstater. Även om det finns avvikelser är det övergripande mönstret tydligt: stater och kyrkor betraktar antisemitismen som förkastlig, polis och domstolar lagför hatbrott, stora tidningar protesterar.

Falska historiska paralleller leder tanken fel; vardagsproblematiken är allvarlig nog.

Där finns de mest våldsbenägna nazisterna och jihadisterna, vilkas tankevärld präglas av antisemitismen. I deras agitation är hatet mot judarna centralt.

Men där finns också antisemitiska tankefigurer som medvetet eller omedvetet påverkar samhällsdiskussionen och populärkulturen, och som har en lång svensk förhistoria. Som Henrik Bachner påpekar i sin avhandling var antisemitismen en del av svenskt samhällsliv före Förintelsen.

Att reducera hotet till något som invandrare fört med sig från Mellanöstern – det problem som växt mest under 2000-talet – är att göra det enkelt för sig.

I delar av vänstern finns också fortfarande en oförmåga att se faran. Det framgick i samband med debatten om den socialdemokratiska politikern Omar Mustafa, som bjöd in hatiska personer som föreläsare till konferenser. Och det märks även när artister som Dani M och Ken Ring sprider antisemitiska föreställningar.

Det är lätt att förstå Livia Fränkels och andra judars oro. Den grundar sig i verkliga förhållanden.

Men det finns också en annan, mer hoppfull bild av Sverige – som ett land där antisemitismen faktiskt har allt fler tongivande motståndare.

Om den förändringen må vi också berätta.

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.