Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Ledare

En värld där Putin, Le Pen och Trump är presidenter.

Ju grövre, desto mer uppmärksamhet.
Ju grövre, desto mer uppmärksamhet. Foto: Paul Vernon AP

I såväl USA som Europa skördar populister stora framgångar. Det är något i vår tid som hjälper fram personer som Donald Trump och som låter dem komma undan med grovheterna.

Rädsla styr dessa minnen, en evig rädsla. Så inleder författaren Philip Roth sin roman ”Konspirationen mot Amerika”.

Boken, som kom ut för tio år sedan, är en alternativ historieskrivning där den svenskättade flyghjälten Charles Lindbergh blir nominerad som republikanernas presidentkandidat inför valet 1940. Några månader senare vinner han en jordskredsseger över den sittande presidenten Roosevelt.

Lindberghs kampanj är isolationistisk – han vill hålla USA utanför kriget i  Europa. Undertonerna är starkt antisemitiska. Lindbergh tycks utan svårighet acceptera Nazitysklands framfart.

”Ingen barndom är utan rädsla men jag undrar om jag inte varit en mindre rädd pojke om inte Lindbergh blivit president och om jag inte varit ett barn till judar”, skriver Roth.

Charles Lindbergh förvandlar Philip Roths trygga uppväxt i Newark till en mardröm. Hat och hot mot judar frodas och späs på från Washington, deras lojalitet mot USA ifrågasätts. Ett nytt regeringsinitiativ tvångsförflyttar judiska pojkar till den amerikanska södern och mellanvästern för att ”amerikanisera” dem.

Konspirationen mot Amerika är en kontrafaktisk barndomsskildring. Den har inte inträffat. I verkligheten diskrediterades Lindbergh som politisk tänkare och Roosevelt valdes om som president. Men skulle det skräckscenario som romanen målar upp kunna besannas?

För tio år sedan avfärdades frågan som orealistisk; en fascistiskt anstruken person kan inte bli vald till det högsta ämbetet i en demokrati. Hösten 2015 är läget mer komplicerat, både i USA och i Europa.

Ta det amerikanska presidentvalet nästa år. Donald Trump har ägnat hösten åt det ena skamlösa utspelet efter det andra mot kvinnor, mexikaner och muslimer. I veckan sparkade han in ännu en vägg när han föreslog att alla muslimer utan undantag ska stoppas vid USA:s gräns. Tidigare har han utlovat en insatsstyrka som ska gripa och deportera landets 11 miljoner papperslösa. Vidare ska USA:s muslimer registreras och övervakas, moskéer kan behöva stängas.

”Vi måste göra saker som vi inte gjort tidigare”, förklarade Donald Trump efter terrordåden i Paris. Nu har slutsatsen fått en innebörd.

Trump har förskjutit hela debatten och tack vare uppmärksamheten fått mer vind i seglen; ett slags amerikansk motsvarighet till vårt eget järnrörssyndrom.

Det är inget nytt att det finns personer med Donald Trumps åsikter. Det otäcka är inte Trump i sig utan stödet han fått. Han är fortfarande republikanernas ledande presidentkandidat, även om allt fler börjar ta avstånd från honom.

Höstens förgrovning av retoriken har inte försämrat hans chanser, snarare tvärtom. Trump har förskjutit hela debatten och tack vare uppmärksamheten fått mer vind i seglen; ett slags amerikansk motsvarighet till vårt eget järnrörssyndrom.

Att USA skulle släppa in fler flyktingar från Syrien är nu politiskt omöjligt, trots att landet sedan 2012 bara tagit emot knappt 2000 personer.

Kan Donald Trump bli USA:s president?

För ett halvår sedan hade frågan framstått som ett dåligt skämt. Att den nu ställs understryker dramatiken.

Samtidigt har något radikalt inträffat i stora delar av Europa. Förra söndagen gjorde Nationella fronten succé i de franska regionvalen. Marine Le Pens högerextrema parti blev störst i sex av tretton regioner.

Kan Le Pen bli president i valet 2017? Hennes parti är inte bara starkt invandringsfientligt, isolationistiskt och mottagare av pengar från Putins Ryssland. Grundaren, Marine Le Pens far, har beskrivit nazisternas gaskammare som en ”historisk detalj”.

På senare år har den återkommande antisemitismen allt mer kommit att ersättas av agitation mot muslimer. Marine Le Pen har jämfört muslimer som ber på Frankrikes gator med den nazistiska ockupationen under kriget.

Ändå går det bra för Nationella fronten, liksom för Donald Trump, liksom för Viktor Orbán i Ungern, liksom för Jarosław Kaczyński i Polen – en ideologisk kusin till den ungerske premiärministern.

Vad är det som pågår? Eftersom Sverige just upplevt en höst där ”etablissemanget” allt oftare getts skulden för samhällets olika svårigheter, verkliga som inbillade, kan det vara värt att höja blicken bortom våra gränser och konstatera: detta är inte bara ett svenskt, inrikespolitiskt fenomen.

Det är något i vår tid som bär fram personer som Donald Trump och Marine Le Pen, som rehabiliterat grumligt nationalistiskt tänkande och som gjort ”vi och dom”-retorik mindre skambelagd.

Finanskrisen 2008–2009 framkallade många av dessa stämningar, som varierar mellan länder och världsdelar. I botten finns ett antiliberalt grundackord, vilket riktar sig mot den globaliserade världsordning som vi levt med sedan det kalla krigets slut.

Den omvälvande digitaliseringen, parat med terrorismen, har förstärkt osäkerheten och oron för våra samhällens utveckling.

Politiker som vill spä på rädsla och peka ut syndabockar har en bra marknad.

Tidskriften Time utsåg i veckan Tysklands förbundskansler Angela Merkel till årets person. Hon är förmodligen den politiker som tydligare än någon annan representerar den liberala, öppna världsordning som vi länge tagit för given.

Vad händer om hon förlorar makten i Tyskland? Vad händer om Merkel, tillsammans med Obama, ersätts i världspolitiken av Trump, Le Pen, Erdogan och Putin?

Ett sådant Philip Roth-scenario är osannolikt, men knappast längre otänkbart.

Läs mer. Fler krönikor av Peter Wolodarski
Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.