Tyskland försöker rädda euron till priset av att EU splittras. ­Sverige ­riskerar att hamna ­utanför de nya beslutsrummen.

Statsminister Fredrik Reinfeldt såg påfallande pigg ut när han i fredags morse framträdde i SVT:s ”Gomorron Sverige”. Torrt och sakligt beskrev han vad nattens segdragna EU-förhandlingar gått ut på och vad Europas ledare ”fått på plats”.

Jag väntade under hela intervjun på att Reinfeldt skulle ge uttryck för en åsikt eller berätta vad Sverige drivit för linje i diskussionerna. Hur ser han på den nya finanspakten? Ska Sverige delta? Oroar han sig för att EU kommer att klyvas i två delar?

Några besked kom knappast. I stället valde Reinfeldt, ungefär som Anders Borg, att mer låta som en påläst bankekonom än som en statsminister med politiska uppfattningar.

Reinfeldts neutrala hållning är märklig om man betänker vad som håller på att hända med det europeiska samarbetet.

Sanningen är ju att fredagens EU-beslut innebär att Tyskland och Frankrike splittrar EU för att få igenom sin räddningsplan för euron, formulerad i ett brev från Nicolas Sarkozy och Angela Merkel inför toppmötet. De länder som inte accepterar strängare budgetregler, skatteharmonisering, gemensam arbetsmarknad och en skatt på finansiella transaktioner förpassas till unionens politiska marginal.

Veckotidningen Der Spiegel sammanfattade toppmötet i den talande rubriken: Ein Europa, zwei Klassen; ett Europa, två klasser.

I första klass fattas viktiga beslut på månadsvisa möten, som naturligtvis inte bara kommer att ta upp frågor som rör den gemensamma valutan. I andra klass sitter passagerare som påverkas av dessa beslut, men de kommer i praktiken att ha lite att säga till om när det är dags för slutlig omröstning.

I dagsläget svarar åtminstone 22 av 27 EU-länder att de vill sitta i första klass.

Storbritannien säger nej och hakas som en konsekvens av från Merkels och Sarkozys EU-tåg. Premiärminister David Cameron kunde omöjligen gå med på ett nytt fördrag, bland annat eftersom hans eget konservativa parti i 20 år underblåst en EU-fientlig och numera potent hemmaopinion. Retoriken har fått handfasta konsekvenser.

Kvar på perrongen står några få länder till – bland dessa Sverige – och funderar på vad de ska göra.

Uppdelningen av EU-medlemmar är djupt olycklig av såväl politiska som ekonomiska skäl.

Politiskt splittrar beslutet Europeiska unionen och riskerar i förlängningen att leda till att Storbritannien lämnar hela samarbetet. Om man inte får påverka viktiga avgöranden som rör det egna landet, varför kvarstå som medlem? I stället för att hålla samman Europa är faran att den nya EU-pakten återskapar gamla skiljelinjer.

Bakgrunden till överenskommelsen är turbulensen i euroområdet, men lite i avtalet utöver miljarderna till krishantering angriper de akuta ekonomiska problemen. Det som behövs för att lugna marknaden är att Europeiska centralbanken agerar så att den finansiella stabiliteten återställs.

Budgetregler och tätare ekonomiskt samarbete kan vara bra för att förebygga kommande kriser, men de pressar knappast ned nuvarande höga räntor i Sydeuropa. Det är som om Sverige – mitt under den dramatiska krishösten 1992 – hade infört utgiftstak och budgetmål för att få bort spekulationerna mot kronan. De besluten togs senare när den akuta fasen var över.

Av inrikespolitiska skäl vill Tysklands förbundskansler Angela Merkel driva igenom hårda kontroller av euromedlemmarnas ekonomiska politik. Dessa stater ska få sträng uppfostran i ordning och reda.

Det är möjligt att de tyska väljarna uppskattar moraliska påbud, särskilt när dessa riktas mot andra än de själva. Men som ekonomiskt krisrecept är uppläxningar sällan effektiva.

Sydeuropas huvudproblem är svag konkurrenskraft och att ekonomin inte längre växer på grund av höga räntor och åtstramningar. Och om ekonomin inte växer blir det praktiskt taget omöjligt att finansiera de allt högre ränteutgifterna. Görs inget åt detta väntar statsbankrutter, vilket kommer att drabba banker och stater i hela EU.

Det bästa man kan hoppas på är att Merkel och Sarkozy med EU-toppmötet gjort det politiskt möjligt för Europeiska centralbanken att träda in i dramat. Men det sker till priset av splittring och uppdelning.

Sverige har i en folkomröstning sagt nej till euron. Vi kan rimligtvis inte hindra dem som använder den gemensamma valutan från att fördjupa sitt samarbete. Men när svenska folket röstade 2003 fanns inte det EU som nu är på väg att växa fram.

Statsminister Fredrik Reinfeldts avvaktande attityd döljer inte att Sverige är på väg att stötas bort från EU:s beslutscentrum. Vi fortsätter att vara medlemmar, men om vi inte accepterar den nya EU-pakten förlorar vi tillträde till unionens viktiga sammanträden.

Om regeringen fortfarande anser att Sverige ska ”tillhöra Europas kärna” – vilket är en eftersträvansvärd hållning – borde den försöka övertyga riksdagen om att godta fredagens uppgörelse.

Om Fredrik Reinfeldt är beredd att acceptera ett Sverige i Europas beslutsperiferi, då borde han tydligt förklara konsekvenserna av ett nej.

Att låtsas som ingenting är att vilseleda väljarna om det nedslående vägval vi plötsligt ställts inför.