Signerat

Peter Wolodarski: Ett fredspris som ringar in krisen

Söndagskrönikan – Peter Wolodarski.

Europeiska unionen tilldelas Nobels fredspris som stöd i en svår kris. Bättre vore om EU förhindrade det sammanbrott som just nu drabbar Europa.

Under den stora depressionen på 1930-talet fick ekonomen John Maynard Keynes kritik för att ha bytt ståndpunkt om penningpolitiken.

Keynes replik blev klassisk: ”När mitt faktaunderlag förändras anpassar jag mina slutsatser. Vad gör ni, min herre?”

Samma fråga skulle kunna ställas till dagens beslutsfattare runt om i Europa, som ansvarar för de senaste årens åtstramningspolitik. Känner de tillfredsställelse och lugn när de blickar ut över kontinenten? Var det detta de hade tänkt sig?

Tysklands Angela Merkel landade i veckan i Aten. Hon möttes av väldiga demonstrationer och otäcka plakat, som liknade henne vid en nazist. Säkerhetsapparaten kring förbundskanslern var massiv. Ingen av hennes företrädare under efterkrigstiden har behövt ett sådant skydd vid ett besök i ett annat EU-land.

Förtroendet och tilliten mellan Europas stater ifrågasätts öppet. Den norska Nobelkommittén må ha tilldelat Europeiska unionen fredspriset, men den ekonomiska krisen skakar EU i dess grundvalar.

Och det handlar inte bara om relationen till Grekland. Om Merkel skulle resa till Spanien, Portugal, Irland eller något annat underskottsland skulle hon även där mötas av protester och motvilja. Tyskland, som själv ser sig som Europas välvilliga storasyster, uppfattas alltmer som en hårdför maktspelare, okänslig för grannländernas lidande.

Medan tyskarna anser att de betalat enorma belopp för att hålla slösaktiga stater över vattenytan är reaktionen hos mottagarna den omvända: de ser sig som hunsade och nedtryckta, fastlåsta i en halvfärdig monetär union där andra slår fast spelreglerna.

Det går att sätta siffror på utsattheten. I Grekland backar ekonomin för femte året i rad, samtidigt som arbetslösheten passerat 25 procent och fortsätter att öka. De som har kvar arbetet tvingas acceptera drastiska lönesänkningar för att rädda jobben.

I Spanien, som före krisen sågs som en europeisk framgångssaga, är situationen på arbetsmarknaden inte mycket bättre. De dystra tiderna driver dessutom landet mot upplösning, påhejat av katalanska nationalister. Samma separationstrend syns för övrigt i flera europeiska stater.

Någon ekonomisk vändpunkt är ej i sikte. Den spanska regeringen räknar med att BNP ”bara” minskar med 0,5 procent nästa år; av allt att döma en överoptimistisk prognos. Madrid lär därför missa EU:s budgetmål och tvingas som en konsekvens vidta ytterligare nedskärningar för att uppfylla kraven från de utländska förmyndarna, den så kallade trojkan.

Wolfgang Münchau, kolumnist i Financial Times, konstaterade nyligen att Spanien rör sig i samma farliga riktning som Grekland. Oavsett vad som orsakat problemen från början – en hel del är självförvållat – har båda länderna sugits ned i en destruktiv spiral som de inte kontrollerar. Omvärlden ställer krav på besparingar för att uppnå vissa mål. Regeringarna ser sig nödgade att följa direktiven men målen missas, eftersom ekonomin utvecklas sämre än väntat. Då kommer krav på ännu större åtstramningar, men målen missas återigen därför att BNP faller. Så fortsätter denna plågsamma process med något slags diffust hopp om att ekonomin plötsligt ska ta fart av sig själv.

Utvecklingen för tankarna till en läkare som ordinerar fortsatt bantning till en svårt undernärd patient. Vem skulle ta den doktorn på allvar?

Inom ekonomisk politik har dock strategin fått stöd. Den drivs målmedvetet av Tyskland och vår egen finansminister Anders Borg fortsätter att solidarisera sig med Berlin, trots de senaste årens förfärande ekonomiska konsekvenser.

Statistiken är tydlig: ju större besparingar ett europeiskt land vidtagit, desto sämre har dess ekonomi utvecklats. Att det handlar om ett verkligt orsakssamband bekräftas när man jämför de prognoser som gjordes för några år sedan med det verkliga utfallet.

Internationella valutafonden, IMF, tar upp frågan i sin senaste stora rapport och konstaterar att man tidigare underskattat den så kallade multiplikatoreffekten, det vill säga hur omfattningen av en åtgärd förändras när den fortplantar sig genom ekonomin. Tidigare trodde man att multiplikatorn låg på ungefär 0,5. Nu tycks den vara så hög som 1,7.

Översatt till vanlig svenska betyder det att en budgetbesparing på 1 procent av BNP kan leda till ett BNP-ras på hela 1,7 procent. Effekterna av finanspolitiken – såväl åtstramningar som stimulanser – verkar bli extra stora när centralbankens ränta ligger nära noll och ekonomin befinner sig under sin normala kapacitet, så som i dag.

Det är intressant att IMF nu officiellt tar avstånd från åtstramningarna, med tanke på att man under lång tid rekommenderade krisande ekonomier att just spara sig ur sina problem. I början av 1990-talet försökte fonden få Sverige och Finland att tillämpa sådana metoder, vilket lyckligtvis inte blev verklighet i Sverige. Den stora budgetsaneringen inleddes först efter att ekonomin hade återhämtat sig i mitten av 90-talet.

I dag är budskapet från fonden ett annat: visst kommer det att krävas stora offentliga besparingar. Men det är alldeles för tidigt att genomföra dem nu. Risken är att de spär på nedgången, skjuter upp en återhämtning och därmed blir kontraproduktiva.

Kritiken från IMF träffar inte bara eurozonen utan även ett land som Storbritannien, vars ekonomi backat de senaste tre kvartalen. Den liberal-konservativa regeringens svångremspolitik har bidragit till den historiska recessionen. IMF uppmanar London att förbereda en plan B, med betydligt färre neddragningar i närtid.

Den brittiske kolumnisten Samuel Brittan, knappast känd som en väns­terskribent, dömer ut finansminister Osbornes snäva budgetbalanstänkande som ”fel, fel, fel” (FT 11/10). Huvuduppgiften för staten nu borde vara att balansera den nationella ekonomin, inte att kortsiktigt balansera budgeten, konstaterar han. Vi måste överge vanföreställningen att statens finanser kan jämföras med en hushållskassa, där plus och minus kan läggas ihop utan konsekvenser för andra än just den berörda familjen.

Mycket lite av det som inträffat borde egentligen förvåna den som kan sitt ekonomiska 1920- och 30-tal. I en finansiell kris, med sjunkande penningmängd, privat skuldsanering och fallande konsumtion, spelar ekonomiska beslut som staten fattar en avgörande roll. Centralbank och finansdepartement kan genom aktiva åtgärder antingen förstärka eller motverka en depression.

Detta är ingen ideologisk position som kan beskrivas som ”höger” eller ”vänster” utan ett välbelagt empiriskt faktum, något som studenter i nationalekonomi får lära sig under sina introduktionskurser.

Paul Krugman, mottagare av Riksbankens ekonomipris till Alfred Nobels minne, gör i boken ”Bankrutt?” (Leopard förlag) en skicklig och pedagogisk genomgång av dessa makroekonomiska grunder. Det IMF säger nu om krispolitiken har Krugman sagt i flera år.

IMF gör i sin rapport en intressant historisk redogörelse av Storbritanniens utveckling efter första världskriget. Syftet är att peka på vilka misstag ett skuldsatt land kan begå.

Den brittiska statsskulden hade efter kriget svält till 140 procent av BNP, i nivå med vad Grekland hade för två år sedan.

Vid 1920-talets början bestämde sig därför London för att betala av skulderna och återställa pundets värde i förhållande till guldet. För att uppnå dessa mål drog regeringen kraftigt åt svångremmen: budgeten skulle visa stora överskott innan statsskuldsräntorna var betalda. Bank of England höjde räntan för att stärka den egna valutans värde. Löner och priser pressades i syfte att förbättra konkurrenskraften.

Genom detta stålbad var det tänkt att omvärldens förtroende för landets ekonomi skulle återvinnas. Känns tongångarna igen?

För Storbritannien blev resultatet en ekonomisk olycka bestående av kroniskt låg tillväxt, hög arbetslöshet och deflation. Två decennier gick förlorade. 1938 var landets BNP marginellt högre än 1918. Den usla mellankrigsperioden kan inte bortförklaras med att stora delar av världen gick igenom en depression på 1930-talet.

År 1928 konstaterade Keynes cyniskt – IMF citerar honom – att det ”förvisso inte betalar sig att vara skötsam”.

Statsskulden då? Betalade sig åtminstone inte de strävsamma amorteringarna? Tvärtom. Precis som i dagens Sydeuropa fortsatte själva skuldkvoten att öka på grund av att ekonomin gick så dåligt. 1939 hade den växt till 190 procent av BNP. Först 1990 (!) var den tillbaka på samma nivå som före första världskriget.

Man kan läsa IMF:s rapport som en handfast varning till alla politiker som gått på det förrädiska talet om att kortsiktig ordning och reda i statsfinanserna snabbt ska ta Europa ur krisen.

Det är mänskligt att fela. Men när konsekvenserna visar sig bli så dramatiska som i dag måste man vara beredd att ompröva sina slutsatser.

Vad ska EU med sitt fredspris till om man står för en politik som driver Europa mot något som liknar ett sönderfall?

 

twitter.com/pwolodarski