Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Ledare

Peter Wolodarski: Ett kvarts sekel av fromma förhoppningar

Foto: John Gaps III/AP

Samtidigt som Europa firar 25-årsdagen av Berlinmurens fall, försvarar Vladimir Putin den ökända Molotov-Ribbentrop-pakten. Europas fred kan inte tas för given.

Det är knappt tio år sedan Vladimir Putin beskrev Sovjetunionens upplösning som 1900-talets största geopolitiska katastrof. I veckan gavs orden ny laddning när den ryske presidenten träffade en grupp unga historiker. Vid mötet uttryckte han förståelse för Moskvas ökända avtal med Nazityskland 1939, den så kallade Molotov-Ribbentrop-pakten.

Enligt utskrifter som Financial Times publicerat, sade Putin: ”De fortsätter att argumentera om Molotov-Ribbentrop-pakten och anklaga Sovjetunionen för att ha delat upp Polen... Seriös forskning har visat att sådana metoder var en del av utrikespolitiken vid den tiden.”

Det kan tyckas oviktigt vad Rysslands president har att säga år 2014 om ett avtal som ingicks i augusti 1939, strax före andra världskrigets utbrott. I stället för att gräva ner oss i det förgångna kan vi uppmärksamma den mer aktuella 25-årsdagen av Berlinmurens fall, som tusentals européer firar denna söndag.

Så skulle man kunna säga ifall Putins kommentarer handlade om det förgångna, om det inte fanns någon koppling mellan vår tid och dessa milstolpar i Europas mörka 1900-tal, om den ödesdigra pakten saknade relevans i dag.

Molotov-Ribbentrop var inte bara en icke-angreppspakt mellan Sovjetunionen och Nazityskland, som underlättade för Hitler att lägga stora delar av Centraleuropa under sig. Den var också ett avtal där Moskva och Berlin avgjorde sina grannländers öde.

I ett hemligt protokoll, som Sovjetunionen erkände först under Gorbatjovs 1980-tal, tydliggjordes hur Stalins och Hitlers välden skulle stycka området mellan sig i var sin intressesfär.
Finland, Estland och Lettland ingick i den sovjetiska delen, medan Litauen blev tyskt. Och Polen skulle delas upp i en tysk och sovjetisk sida.

Moskva och Berlin fastställde ett antal nationers öde – och gav varandra fria händer, mot löfte om att under tio år inte attackera varandra eller bistå tredje part.

Pakten upplöstes 1941 när Nazityskland gick in i Sovjetunionen, men fram till dess tillämpades avtalets principer inför en chockad omvärld. Moskva erövrade Polens östra rikshalva och överförde dessa områden till de vitryska och ukrainska sovjetrepublikerna, de baltiska länderna annekterades och områden togs från Finland, samtidigt som Nazityskland agerade på sin front.

”De fortsätter att argumentera”, säger nu alltså Putin om pakten från 1939, och lägger till: ”sådana metoder var en del av utrikespolitiken”.

När ryska debattörer resonerat på liknande sätt de senaste 20 åren har de beskrivits som extrema nationalister. Nu kommer budskapet direkt från högsta ort, dessutom bara ett par veckor efter att samme Putin slagit fast att den säkerhetsarkitektur som skapats efter Sovjetunionens kollaps gått sönder.

Budskapet skickar kalla vindar från historien: när omständigheterna skiftar måste nya metoder kunna testas. Territoriella gränser är inte heliga, tidigare löften om rätt till självbestämmande upphör att gälla.

Vintern kom tidigt till Europa år 2014, närmare bestämt i våras när Ryssland annekterade Krim och startade ett krig i östra Ukraina. Den konflikten är allt annat än över, trots att ett fredsavtal ingicks i början av september. I fredags rapporterades om att ryska pansarvagnar tagit sig över den ukrainska gränsen. ”Freden” är i själva verket ett pågående krig.

Kreml respekterar inte Ukrainas självständighet. Ryssland betraktar inte sitt grannland som en riktig stat med rätt att forma sin egen framtid.

I stället ingår Ukraina, precis som ytterligare ett antal länder, i vad Ryssland ser som sin naturliga ”intressesfär”.

Polens förre utrikesminister Radek Sikorski berättade i en intervju tidigare i höst att Putin 2008 föreslagit att Ryssland och Polen skulle dela upp Ukraina mellan sig, eftersom Ukraina enligt den ryske presidenten är ett ”artificiellt land”. Efter en storm av kritik på hemmaplan backade Sikorski från sina intervjusvar, och hävdade att han mindes fel. Men förklaringen liknar mest en efterhandskonstruktion, som syftar till att skydda Polens nationella intressen snarare än sanningen. Sikorski hade sagt något som borde ha sparats till memoarerna.

När Berlinmuren föll 1989 var Radek Sikorski 26 år. Tre år senare, 1992, ingick han i en av Polens första fria regeringar som biträdande försvarsminister.

Liberalismen tycktes ha segrat, demokratin hade befriat Öst- och Centraleuropa från Sovjetkommunismen och den amerikanske skribenten Francis Fukuyama myntade det famösa begreppet ”historiens slut”.

Vem anade vad som komma skulle? Många hoppades, många försökte, många ville väl – men nästan alla var naiva och fick fel. Muren revs och enade Europa, men hoten mot demokratin och friheten levde vidare.

Med den ekonomiska krisen kom dessutom inte bara pressen utifrån, utan från den europeiska politikens egen historia av extremism och främlingsfientlighet.

Nu brister den yttre sammanhållningen, det gemensamma projektet vittrar när det som mest behövs.

Om herr Putin gläds i dag är det av andra skäl än folkhavet i Berlin, som fortfarande minns.

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.