Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Ledare

Europa fortfarande mer öppet för terrorister än poliser

Strax efter klockan åtta på tisdagsmorgonen den 22 mars exploderade två sprängladdningar på flygplatsen Zaventem utanför Bryssel.
Strax efter klockan åtta på tisdagsmorgonen den 22 mars exploderade två sprängladdningar på flygplatsen Zaventem utanför Bryssel. Foto: NO CREDIT/EPP

En militär insats mot IS för med sig risker för terrordåd i Europa. Men att låta Islamiska staten härja fritt i Mellanöstern är ett sämre alternativ.

Det är en händelse som ser ut som en tanke att just Belgien är EU:s centrum. Trots att landet är ett av Europas minsta är det en god symbol för svårigheten med europeiskt samarbete.

Belgien är, precis som EU, splittrat och komplicerat. Landets federala struktur är ett lapptäcke av decentraliserade befogenheter, noterade DN:s EU-korrespondent Annika Ström Melin i veckan. Polisen är lika styckad som all annan statlig, regional och kommunal verksamhet, vilket skapar tacksamma kryphål för terrorister. Den offentliga maktens ena arm vet inte vad den andra gör.

I hela EU bor drygt 500 miljoner människor. Om Belgien med sina 11 miljoner har svårt att få sin polis att samverka, så inser man snabbt att utmaningen för Europa är enorm.

Terrorister kan, i princip, röra sig fritt inom EU, så länge de bär på ett europeiskt pass. Men myndigheterna som bekämpar terrorn måste passera nya hinder vid varje nationell gräns.

Det finns ingen europeisk motsvarighet till USA:s federala polis FBI. Det existerar inget fritt utbyte av underrättelseinformation mellan EU:s 28 medlemmar. Det går inte utan vidare för en svensk polis att köra över Öresundsbron och gripa en flyende våldsperson i Hamburg.

Det görs ansatser till att ändra på detta – ett aktuellt lagförslag öppnar exempelvis för gränslöst polissamarbete i Norden. Men fortfarande är Europa betydligt mer öppet för terrorister än för poliser.

Det alltmer bespottade EU-samarbetet måste därför fördjupas om grupper som IS ska kunna bekämpas effektivt i Europa. ”Alternativet” är att åternationalisera vår del av världen, avveckla EU och stänga gränserna.

Inte heller det senare är någon garanterad väg till framgång. Startpunkten för IS-attackerna kom sommaren 2014. Islamiska staten hade då erövrat Iraks näst största stad Mosul och stötte därefter på militärt motstånd från en allians med USA i spetsen. IS deklarerade att man skulle slå tillbaka, jihadisterna efterlyste attacker mot västliga mål. Så blev det.

Ju mer IS trycks tillbaka i Mellanöstern, desto mer benägen tycks gruppen bli att slå till i Europa och USA. Sedan sommaren 2014 har man förlorat ungefär 40 procent av sitt territorium i Irak och 20 procent i Syrien, enligt Mellanösternkännaren Daniel Byman.

Alltså gäller det att visa att man har styrka, att man kan orsaka spektakulära våldsdåd.

Utvecklingen kan ses som ett argument mot att angripa jihadisterna militärt, men vad är alternativet? IS barbariska framfart i Mellanöstern kan inte fortgå. Gruppen har redan destabiliserat flera länder och orsakat ett enormt lidande. Att stödja en militär insats mot IS för med sig risker, inte minst i form av vedergällning från terrorister. Men det är knappast ett argument för att låta Islamiska staten härja fritt. Snarare visar terrorhotet att kampen mot gruppen behöver bredast tänkbara internationella förankring. Ju fler som deltar, desto mindre blir risken för varje enskilt land.

 

IS vill inget hellre än att muslimer ges skäl att känna sig utstötta från den västliga gemenskapen.

 

En av världens ledande IS-experter, Harvardprofessorn Jessica Stern, skriver i Boston Globe att gruppen just nu har tre övergripande mål, och att dessa är delvis motstridiga.

Å ena sidan vill IS expandera sitt totalitära kalifat i Mellanöstern och Nordafrika. Å andra sidan vill man driva västvärlden in i ett slutgiltigt apokalyptiskt krig i Syrien, vilket riskerar att underminera det första målet.

Dubbelenheten blir dock mer begriplig när man beaktar det tredje målet, skriver Jessica Stern.

Vilket är det? Jo, att få bort det man kallar för ”gråzonen” med ett moderat islam, det vill säga de miljontals muslimer som lever fredligt i västvärlden, sida vid sida med kristna och judar. De ska känna sig otrygga och angripna av majoritetssamhället, och som en följd av utstötningen ansluta sig till IS.

I USA har den strategin hittills fungerat dåligt. Amerikanska muslimer trivs bra i landet, visar mätningar, och integreras betydligt bättre än muslimer i Europa. De står upp för demokratin och oroar sig, precis som alla andra, för extremism. När de ser radikaliseringstendenser bland andra muslimer vågar de ta informationen vidare till polisen. Det minskar radikalt terrorhotet på hemmaplan.

Risken är dock att republikanerna Donald Trumps och Ted Cruz antimuslimska tirader skadar känslan av trygghet och gemenskap.

I Europa känner sig muslimer mycket mer utsatta för diskriminering och rasism. Den sociala exkluderingen är större, problemen med utanförskapsområden mer omfattande, vägen till radikalisering kortare. Om man kombinerar detta med bristande polisiär förmåga, på grund av det europeiska samarbetets tillkortakommanden, så hamnar riskerna i blixtbelysning.

Att det inte finns någon quick fix i kampen mot terrorn fick USA och Europa erfara efter krigen i Afghanistan och Irak. Sanningen är att det krävs mer samarbete och många parallella insatser: militära, polisiära, idémässiga, sociala.

Den största risken just nu är att västvärlden tappar fattningen och gör avkall på de värden som formar våra liberala demokratier. IS vill inget hellre än att muslimer ges skäl att känna sig utstötta från den västliga gemenskapen. Det vore ett historiskt misstag.

Läs mer. Peter Wolodarski