Ledare

Peter Wolodarski: Europa har förlorat en vecka på usel krishantering

Banker är i grunden instabila. När misstron mot dem sprids utbryter snabbt kaos. EU:s agerande i Cypernkrisen slår tillbaka mot resten av Europa.

Den cypriotiska krisen har lärt eurozonens småsparare en sak: lita inte på några insättningsgarantier. När det väl börjar blåsa kan spelreglerna snabbt skifta till den enskildes nackdel.

Tidigare hette det att sparande upp till 100 000 euro var skyddat av staten. Men så kom beskedet förra helgen att Cypern – efter förhandlingar om ett räddningspaket med ECB, IMF och EU-kommissionen – inför en extraordinär skatt på 6,75 procent på just detta belopp.

Förslaget orsakade stor oro på Cypern och omfattande protester, vilket ledde till att parlamentet i tisdags sade nej till idén. Så sent som i går pågick förhandlingar om ett nytt skatteförslag som ska undanta mindre sparande. I stället kan besparingar över 100 000 euro drabbas av en skatt på 25 procent.

Men skadan är redan skedd. Euroländerna har visat att de kan upphäva garantier som man enats om på toppmöten, om läget så kräver.

Frågan berör inte bara cyprioter. I länder som Spanien, Italien och Irland, som alla varit utsatta för finansiell stress, måste människor undra varför de ska ha kvar sina pengar på banken. Inom EU råder ju fri rörlighet för kapital. Att flytta sparandet till exempelvis en tysk eller finländsk bank är rimligen tryggare än att ha dem kvar i södra Europa.

Den här typen av ”springa mot dörren”-tänkande är farligt för samhällsekonomin. Det kan sätta i gång en dominoeffekt, som drar med sig också välskötta finansiella institutioner i fallet.

Banker är i grunden instabila ekonomiska enheter, med litet eget kapital i förhållande till sin verksamhet. De tar in sparmedel från kunderna och lånar sedan ut pengarna till hushåll och företag.

Så länge spararna litar på att pengarna en dag betalas tillbaka fungerar affärsmodellen. Men om väldigt många plötsligt vill ha tillbaka sitt kapital samtidigt uppstår problem, eftersom pengarna lånats vidare till någon annan. Banken har ingen stor daglig kassa. Den kan hantera normala löpande uttag, men inte en massanstormning. Då utlöses en likviditetskris och konkursen närmar sig.

Så snart människor anar denna risk blir det rationellt för dem att delta i rusningen mot banken.

Före den stora depressionen upplevde USA många bankkonkurser. Det banade väg för ny lagstiftning under 1930-talet, som reglerade finansiell verksamhet hårdare och tryggade småspararnas pengar. Den federala insättningsgarantin gjorde banksystemet mer stabilt och skyddade USA från destruktiva och kostsamma konkurser, som ofta gick ut över vanliga medborgare.

Dessa historiska erfarenheter är knappast någon hemlighet för EU:s politiska ledning. Ändå godkände man förra helgen en ”lösning” på Cyperns ekonomiska problem som åter satte fart på eurokrisen.

Paniken tilltog, smittoeffekterna på andra länder blev tydliga, misstron inom Europa ökade.

Och i slutändan tvingas man hur som helst backa från de ursprungliga idéerna.

Vad handlar Cyperns kris om? Precis som i fallen Island och Irland har banksystemet svällt över alla bräddar. Under lång tid har utländska placerare lockats av låga skatter och slapp övervakning. Penningtvätten har varit omfattande och många förmögna européer, inte minst ryssar, har använt ön som en parkeringsplats för svarta pengar. Cypern har slitits mellan sitt EU-medlemskap och Moskvas växande intresse.

På ytan verkade det mesta fungera, i alla fall under de goda åren. ”Före finanskrisen 2008 upplevde Cypern en lång period med hög tillväxt, låg arbetslöshet och sunda offentliga finanser”, konstaterade Internationella valutafonden häromåret.

När så finansbubblan sprack och Grekland började få allvarliga problem spred sig förlusterna kring Medelhavet. Till slut drabbades de cypriotiska bankerna, vars tillgångar motsvarar extrema 700 procent av BNP.

Att landet förr eller senare skulle behöva internationella hjälplån var givet, särskilt med tanke på den dystra ekonomiska utvecklingen i resten av Europa.

Det är fullt begripligt att euroländerna i detta läge kräver att Cypern omprövar sin riskabla och tvivelaktiga affärsmodell. Banksystemet måste precis som på Island krympa och ekonomin ställas om.

Men de hårda åtgärderna borde riktas mot aktieägare, obligations­innehavare och verkligt förmögna – inte småsparare som trott att EU-ledarnas tal om insättningsgaranti ska gälla.

Man kan inte bygga en fungerande valutaunion utan att också ta steg mot en trovärdig bankunion och ett tätare finanspolitiskt samarbete.

Cypern är ett skolexempel på hur snett saker kan gå när man skjuter problem framför sig. Landet har aldrig levt upp till EU:s standard och befinner sig fortfarande på kollisionskurs med Turkiet sedan delningen av ön 1974.

Cypern släpptes in alldeles för tidigt i EU, enbart därför att Grekland (som själva inte borde tillåtits gå med i euron) hotade med att blockera EU:s hela östutvidgning.

Nu har dock problemet baxats in i valutasamarbetet och måste lösas, utan hänsyn till förmögna européer eller rädsla för repressalier från ryska maffian.

Europa har förlorat en vecka på usel krishantering. Men även om den akuta oron lägger sig kvarstår grunden för instabilitet och social oro i hela EU: bristen på ekonomisk tillväxt. Och den hänger i sin tur samman med att nästan alla länder försöker spara samtidigt, vilket får arbetslösheten att dra i väg och väljarna att lockas av missnöjespartier. I dag Cypern, i morgon något annat land.

Eurokrisen kommer att fördjupas innan den blivit löst.